Valet av melodi var enkel men sedan blev det svårare, skriver Ida Eklöf.
Det kom sig för en tid sedan att undertecknad drabbats av lungsot. Hon var svag och skör, uttråkad och svårt understimulerad. Men så fann hon att den lokala morgontidningen efterfrågade bidrag till den årliga snapsvisetävlingen inför valborg. Något vaknade av mycket oklar anledning till i hennes febriga kropp. Hur svårt kunde det vara?
Ganska så mycket svårt skulle det visa sig när hon sin vana trogen läste på om konstformen innan hon tog sig an den. Man skulle välja en känd melodi och gärna ha en vitsig knorr på slutet. En fördjupning i ämnet gav att många hemsnickrade snapsvisor görs till melodin "Skånska slott och herresäten". Den hade hon dessvärre aldrig hört men insåg snart att det inte var någon slump att ”iskall nubbe” rimmar på ”gammal gubbe” och att det inte heller är en tillfällighet att "Helan går" och den där "1, 2, 75, 6, 7, 75, 6, 7, 75, 6, 7" är de enda snapsvisor som sjungs nu för tiden. Alla andra är skrivna till för ålderdomliga melodier. Här fann hon ett förbättringsutrymme.
Valet av melodi var enkel. "Bara bada bastu" såklart. Aktuell och käck. Sen blev det svårare skulle det visa sig. Att få till orden till melodi var inte alls så lätt som hon föreställt sig. Och så fanns det krav på att ordet Uppsala skulle vara med i texten. Det är svårt med sådana krav för en fritänkande poet. Men också en utmaning omöjlig att motstå. Och när kreativiteten väl sätter sina klor i mig blir jag lätt besatt, oavsett om det handlar om att planera en grillbuffé, skriva en krönika eller som i det här fallet hitta rimligt korta ord på finska som kan uttalas av salongsberusade på sillkalas.
Jag isolerar mig således en halv lördag. Svarar svävande på tilltal. Lunchen uteblir. Mumlar för mig själv. På en direkt fråga om mitt psykiska välbefinnande, från den orolige oäkta maken under sen eftermiddag, tar jag motvilligt bladet från munnen och erkänner: Jag håller på att skriva en låt. Eller ja, en snapsvisa egentligen. På frågan varför hade jag dessvärre inget svar. Han fick provsjunga. Det gick åt helvete. Han sjöng fel och orden föll inte alls in i melodin på samma självklara sätt som i mitt huvud. Tillbaka på noll.
Efter ytterligare ett par timmar av mumlande och hummande kände jag att det satt. Perkele vad bra det blev! I ett rus skickade jag in texten via den angivna mejladressen. Det kom en mottagningsbekräftelse. I samma sekund bedövade den mig. Skammen. Vad fan hade jag precis gjort? Varför i hela helvete skickar jag en svensk/finsk snapsvisa på Bada bastu-melodin till den tidning där jag var sjätte vecka publicerar mina krönikor? Till råga på allt utan knorr på slutet.
”Jag måste tyvärr avliva mig” väste jag till de få närstående initierade. Varför gör jag så här? Och ännu värre, i min nervositet började jag öva på tacktal i bilen. Så fruktansvärt pinsamt. Det hade jag verkligen, verkligen inte behövt göra. Det blev inget diplom till mig. Vad konstigt …
Men eftersom trollen ska spricka av vårsolen så ger jag er exklusivt:
Snapsi-visan (melodi: Bara bada bastu)
Vi ska dricka snapsi, snapsi
Plugg o silli, skippa vemodet ida’
Skål min brorsa från en annan morsa
Ta botten Upp-sala!
Vi ska ta dricka snapsi, snapsi
Yksi, kaksi – tar man helan får man två
Åååååå
Drick din snapsi – SKÅL
Ahhh snapsi!
Anteeksi/förlåt!