Anna Sundström: Kulturen tröstar när kriget rasar

År 1937 målade Pablo Picasso ”Guernica”. Han målade den som en reaktion mot nazityska bombningar av den baskiska staden Guernica under det spanska inbördeskriget. Bombningar som beställts av de fascistiska nationalisterna. Konstverket skildrar på ett obehagligt sätt krigets lidande och grymhet. Förutom att Guernica är ett av Picassos mest kända verk har det kommit att bli en av världens mest berömda antikrigsmålningar.

Konsten har en förmåga att förbereda oss för eller hjälpa oss att bearbeta trauman. När världen svajar och skakar söker vi oss därför ofta till kulturen. ”Det är kommunikationens absolut vackraste innebörd – att någon, någonstans känner igen sig.” sa den kinesiska konceptkonstnären Ai Weiwei 2017 angående sin film ”Human Flow”. En film som handlade om den globala migrationskrisen och tog avstamp i det faktum att 65 miljoner människor då hade flytt sina hem på grund av krig, svält eller miljökatastrofer.

Förutom krig är fattigdom, utsatthet och trasiga relationer återkommande teman inom litteratur, konst, film och teater. Och barn bearbetar dessa svårigheter på sitt eget sätt. UNT:s barnbokskrönikör Matilda Nilsson skrev i lördags om barnböcker som på ett pedagogiskt sätt behandlar frågor om krig, från Alfons Åberg för de minsta till Anne Franks dagbok för de lite äldre. 

Här hemma kanske vi nu behöver konsten för att söka tröst och finna förklaring. Men ukrainarna behöver det förstås ännu mer. Ryssland har lovat omvärlden att kulturen inte ska vara en måltavla i det pågående kriget. Haagkonventionen har också en klausul från 1954 om skydd av kulturegendom i händelse av väpnade konflikter. Men historien visar att detta sällan följs. Och tvärtom vad Ryssland sagt finns det de som är övertygade om att Ukrainas kulturarv är ett av målen för invasionen.

Man kan förstås fundera över varför vi alls ska tänka på kultur när människoliv spills. Men bilderna på museipersonal som kämpar för att rädda konstföremål på ukrainska museer är hjärtskärande. Tanken på att konst och kulturarv kan förstöras väcker både ilska och sorg.

Vi får aldrig ta konsten för given. Utan hot om dess försvinnande tänker vi att den alltid kommer finnas, att vi kan ta del av den när vi vill. När vi nu påminns om kulturens betydelse för förklaring och identifikation, får vi se till att ta del av den på alla de sätt vi kan – just för att vi kan.