Jag arbetade i mĂ„nga Ă„r med debatt- och samhĂ€llsprogrammen i radions P1. En gĂ„ng i början av 2000-talet föreslog min nu bortgĂ„ngne kollega Kjell Albin ÂAbrahamson att vi pĂ„ ett seminarium borde diskutera programledarnas roll ur ett speciellt perspektiv: varför ansĂ„gs det som nĂ€rmast sjĂ€lvklart att programÂledarens frĂ€msta uppgift bör vara att betona och blottlĂ€gga skillnader och motsĂ€ttningar mellan gĂ€sterna runt mikrofonerna?
Kjell Albin menade att emellanĂ„t kunde vĂ€l uppdraget istĂ€llet vara det rakt motsatta: att fokusera pĂ„ vad som eventuellt förenar och inte pĂ„ vad som skiljer? I vissa lĂ€gen kan det vara viktigt att pĂ„peka för publiken att trots motsĂ€ttningar och buller och bĂ„ng kring en viss sakÂfrĂ„ga, sĂ„ Ă€r kanske likheterna mellan de inblandade djupast sett större Ă€n skillnaderna. Hur förbereder man en sĂ„n debatt? En pĂ„lĂ€st programledare kunde vĂ€l nĂ„n gĂ„ng â som omvĂ€xling â ha som ambition att tvĂ„ antagonister lĂ€mnar studion mer sams Ă€n nĂ€r de klev in i den.
Förslaget buades ut. Förklaringen Àr enkel. Kjell Albins tanke kolliderar med en av den moderna aktualitets- och Äsiktsjournalistikens bÀrande idéer: att det Àr konflikterna som vitaliserar politiken och det offentliga samtalet och driver samhÀllet framÄt. Att tydliggöra detta Àr en journalistisk dygd.
I Ärtionden har den synen bildat mönster i Sverige, liksom i stora delar av vÀstvÀrlden. Och Àn populÀrare har förestÀllningen blivit genom de sociala mediernas grepp om sinnena. Facebook, twitter, youtube, instagram har blivit kraftfulla redskap i jakten pÄ publicistiska konfrontationer, genom korta budskap och oneliners, lustigheter, hÄn och gliringar om sÄnt man ogillar.
Polariseringen Àr den mediala livsluften. Det tillspetsade Àr det kittlande.
I pessimistiska stunder tror jag att den hÀr utvecklingen leder oss alla Ät helvete. Och ur den samling citat jag samlat pÄ mig under lÀsningen av historisk litteratur kan jag plocka mÄnga som pekar pÄ att det Àr just sÄ hÀr som fiendskaper byggs och med tiden leder till krigiskt vÄld mellan mÀnniskor. Jag vÀljer ett exempel frÄn Schleswig 1848. HÀr levde bÄde tysk- och dansksprÄkig befolkning ihop innan tvÄ krig pÄ kort tid ledde till att provinsen slutligt 1864 gick förlorad för Danmark och inkorporerades i vad som blev Tyska riket. Spetshandlaren Jens Wulff i Flensburg skrev i sin dagbok:Tysk och dansk levde förr sÄ fredligt med varandra, men nu stÄr dessa olikanationaliteter som fiender i samma land, vilket sannerligen inte Àr folkets fel, utandessa osaliga talares och skribenters, som har upprört och förvildat dansk och tysk.
LÄt vara att inget krig stÄr för dörren idag i Sverige, men en beslÀktad oro över medier och politiker som i skön omfamning förvildar och upprör sticker fram ocksÄ hos oss. Diskussionerna om #metoo och Svenska Akademien och fake news och den vÀldiga fokuseringen pÄ Sverigedemokraterna har bidragit till att samtalsklimatet totalt blivit frÀnare.
I valrörelsen spiller inlÀggen pÄ facebook och youtube över till olika mer eller mindre anstÀndiga nyhetssajter, och vi vÀnjer oss vid en diskussion som fylls med beskyllningar och överdrifter om varandra, med avsiktliga missförstÄnd och vantolkningar av motparternas avsikter. GrÀl och provokationer serveras som journalistisk snabbmat. LÀttuggat, men ensidigt och pÄ sikt skadligt för tillstÄndet i nationen.
Det som gör polariseringen som metod sĂ„ farlig Ă€r den socialpsykologiska dynamik âsom driver in mĂ€nniskor i Ă„siktsgemenskaper som sedan förstĂ€rks löpande sĂ„ att Ă„sikterna blir allt mer konforma och extremaâ, har journalistveteranen Ann-Marie Ă sheden pĂ„pekat i en artikel pĂ„ DN-Debatt och varnat medierna för att de âleker med eldenâ. Under rubriken âI detta val dör idĂ©n om den svenska enighetenâ har Expressens politiske kommentator Torbjörn Nilsson förfĂ€rats över det som sker.
SjĂ€lvklart mĂ„ste det finnas polemik och partistrider i en demokrati, men han hĂ€nvisar till hur lĂ„ngt det gĂ„tt i Trumps USA och hur fixeringen hos oss kring framförallt Sverigedemokraterna vispar upp hĂ€ftiga opinioner som rimligen pĂ„verkar regeringsbildningen efter valet, pĂ„ ett eller annat vis. âEn tredjedel av vĂ€ljarna stöder [enligt opinionsmĂ€tningarna] partier som ingen av de övriga partiledarna kan tĂ€nka sig att sitta i regering medâ, pĂ„pekar Nilsson. Sverige Ă€r ett disharmoniskt land.
Det hade inte varit sÄ dumt om Kjell Albins tanke inför det dÀr seminariet för drygt femton Är sen vunnit lite gehör.