Under sommarens lopp har det blivit allt tydligare för mig: vi behöver populisterna.
Vilka vi?
Vi som numera i Finland (inte alltid lika vänligt) kallas den rödgröna bubblan.
Varför behöver vi dem?
Vi behöver dem för att kunna kontrastera oss mot dem, för att framhäva oss själva på deras bekostnad. Klassförakt skulle vi aldrig i livet kännas vid – tvärtom uppfattar vi oss som synnerligen medvetna både när det gäller klass och genus – men populistförakt är helt i sin ordning: åtminstone liksom i USA odlar vi friskt stereotypa bilder av dom - populisterna - som överviktiga, med dåliga matvanor, dålig smak och töntiga intressen. Men framförallt: Vi fattar självständiga beslut, de är flockdjur. Vi reagerar med hjärnan, de med ryggmärgen eller i bästa fall med känslorna. Vi är pålästa och informerar oss på djupet, de nöjer sig med alternativa fakta. Vi förhåller oss kritiskt till våra politiker, de låter sig förföras av simpel retorik och är blinda för hur de politiker de röstat fram sviker sina vallöften eller rentav aktivt motarbetar sina väljares egentliga intressen. (Som vi naturligtvis förstår långt bättre än de själva.)
Populisterna gör oss helt enkelt nöjdare med oss själva än vi skulle vara annars. Inte minst Donald Trump har fått den funktionen: när vi så gärna talar om honom, skämtar om honom eller himlar med ögonen över honom så är det inte minst för att han får oss att på något vis ändå räta på ryggen: inte är det ju så dumt att kunna säga sig att man är en klokare, mer omdömesgill och – ja, helt enkelt en bättre – människa än USAs president?
Men hur självständiga är vi sist och slutligen?
Vi beter oss gärna som om vi alla vore statsvetare som ständigt kritiskt granskar alla källor men faktum är ju att vi – precis som populisterna – i första hand tar del av medier vars ställningstaganden vi redan på förhand kan räkna med att gilla. Att våra åsikter ofta ingalunda bygger på förstahandskunskap utan är lånade – ofta nog så oreflekterat - från människor vi uppskattar och litar på. Att vi spontant kan ta ställning för och emot människor – inte minst politiker – utifrån hur de talar, är klädda, ser ut. Att vi – precis som populisterna – helst vill ha våra fördomar bekräftade.
Fast – precis som populisterna – anser vi naturligtvis ingalunda att det är fördomar det handlar om.
När verkligheten inte är precis som vi har tänkt oss blir vi – precis som populisterna – oroade. Det var när Donald Trump under sin presidentkampanj började tala om att bygga en mur mot Mexiko som jag för första gången inhämtade att Obama under sin första presidentperiod synnerligen energiskt hade gått in för att få papperslösa mexikaner deporterade från USA. Betydligt fler mexikaner – och ingalunda bara sådana som hade begått brott – deporterades då än under Obamas republikanske företrädare, George W. Bush. Det var en uppgift som besvärade mig, som jag helst hade varit utan, eftersom den problematiserade den bild jag en gång för alla hade gjort mig av Obama. Vägrade jag tro på den? Nej, så långt gick jag inte men jag sköt den undan, jag förträngde den, glömde den. Nu när jag precis kommit att tänka på den igen stör den mig fortfarande.
Låt mig ställa frågan en gång till: Varför behöver vi populisterna?
Och så ytterligare ett svar: Därför att vi på dem kan projicera egenskaper vi själva har men mycket ogärna vill kännas vid.