Häromdagen meddelade Socialdemokraterna att de kommer gå till val med löftet om att förbjuda religiösa friskolor, såväl gamla som nya. Beslutet var inte oväntat och kritiken kom ganska omgående.
I SvD gav representanter för Sveriges kristna råd, med ordförande Antje Jackelén i spetsen, en saklig redogörelse för det orimliga i Socialdemokraternas förbudsiver.
Vad jag här skulle vilja lyfta fram och komplettera den redan framlagda kritiken med är att peka på den fördom som tycks ligga i botten av denna skepsis mot religiösa friskolor – föreställningen om att konfession och objektivitet, tro och förnuft, religion och utbildning, skulle stå emot varandra. En kort historisk överblick visar att så inte är fallet.
Se till exempel på de västerländska universiteten. Det är knappast någon slump att de växte fram i en utpräglad kristen kontext.
Vid det här laget har vi dock hört modernitetens och upplysningens onyanserade narrativ till leda – att vetenskapen skulle ha kämpat sig fram ur religionens och medeltidens irrationella mörker.
Visst finns det exempel på när religionen på ett otillbörligt sätt satt sig emot vetenskapen (Galileo är här det ständigt upprepade exemplet). Men ser man lite mer sakligt på historien ser man snarare det motsatta, det vill säga att vetenskapen växt fram i en djup harmoni med religionen.
Man skulle rent av kunna argumentera för att det är en rad religiösa antaganden och föreställningar som möjliggjort vetenskapens och universitetens framväxt.
Ett av dessa antaganden är att världen inte är Gud. I den judeokristna föreställningsvärlden, till skillnad från många andra religiösa system, är världen inte gudomlig. Världen ska inte dyrkas. Detta möjliggör, i en god bemärkelse, en objektifiering av världen.
Det går att utföra experiment på den, utforska och kartlägga den utan att kränka det gudomliga. Att sträva efter att förhålla sig objektivt till verkligheten är här med andra ord närmast ett religiöst imperativ.
Världen är i judeokristen tradition alltså inte Gud, men universum är Guds skapelse. Och detta är en enormt viktig tanke för vetenskapernas framväxt.
Ty detta betyder ju att varje liten vrå av världen måste bära spår av sin skapare, att världen präglas av strukturer och mönster som det är möjligt för människan att upptäcka.
Detta grundantagande, att världen är en skapelse präglad av begriplighet, är en förutsättning för att vetenskapsmannen överhuvudtaget ska anse det meningsfullt att ge sig ut i världen på jakt på efter sanningen.
Ett annat viktigt drag i kristendomen som gjort att utbildningsväsenden och vetenskaper växt fram i dess sammanhang är det starka betonandet av logos-begreppet. Ett begrepp, betecknande universums inneboende ordning och rationalitet, som den kristna teologin fångar upp från den antika filosofin.
I kristendomen ses Jesus som ett förkroppsligande av detta Logos (”Ordet” i våra svenska bibelöversättningar). Ett begrepp som ju också gett namn åt många av våra vetenskapliga discipliner. Överallt där spår av detta stora Logos kan hittas, i biologi, psykologi, fysiologi och så vidare, finns alltså en koppling till Kristus. Här råder med andra ord långt ifrån någon konflikt mellan konfession och förnuft.
När Socialdemokraterna nu lagt fram sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor framstår de som pinsamt ovetande om denna långa harmoniska relation mellan religion och vetenskap, tro och utbildning.
Istället framstår de som representanter för en aggressiv sekularism som brister på just de punkter som de menar är de religiösa friskolornas svaga områden – objektivitet och ett uppriktigt sanningssökande.