Jag har lärt mig vad som funkar i lunchrum om jag vill slippa utses till arbetsplatsens ”jourhavande vegetarian” och ställas till svars för varför jag inte äter kött, ofta följt av monologer om varför personen själv minsann äter kött.
Det förvånar mig faktiskt att många ser matlådor som ett neutralt och trivsamt samtalsämne. De flesta experter på folkvett avråder från att diskutera politik, pengar och religion kring matbord, annat än möjligen med sina närmaste. Val av mat berör i högsta grad dessa områden plus en hög annat sprängstoff – vad sägs om klass, kultur, hälsa och kroppsideal?
”Ska du verkligen äta allt det där?” är en fråga som faktiskt brukar ställas på hennes jobb, berättar en kompis. 200 000 svenskar tros lida av ätstörningar och aldrig har väl skammande kring kost och kroppar diskuterats så mycket som nu. Därför blir jag lite häpen. Själv har jag trots allt bara stött på varianten där man pratar om sin egen LCHF-diet och samtidigt konstaterar att jag återigen äter pasta.
När matpriserna slår i taket är det inte odelat positivt att som vikarie få höra att man är duktig som gjort storkok, speciellt inte från en chef som i vanlig ordning trippar in med take away från sin favoritrestaurang. Och bara för att någons föräldrar utvandrade från Iran på 80-talet behöver inte allt den personen äter vara en persisk nationalrätt. ”Du är vad du äter” sägs det – men jag identifierar mig faktiskt inte med gårdagens pasta.
Varje arbetsplats har sin egen lunchkultur – i bästa fall vet man att kollegorna på sin höjd säger att något ser gott ut, vilket är helt i sin ordning. På ett tidigare jobb verkade folk tro att jag skulle kunna öppna Michelinkrog för att jag orkade hacka lite grönsaker ibland, på andra ställen tävlas det om vems lunch som är mest Instagramvänlig. Men alla har väl någon gång haft den där kollegan som maniskt sticker näsan i varenda sönderdiskad glasskartong och kräver en redogörelse över innehållet?
Ett tag trodde jag mig ha knäckt koden. Jag var trött på att diska slabbiga matlådor och dessutom känns färdigmat mindre identitetsskapande. Soppburkar att mikra kostar inte jättemycket och om någon är nyfiken kan jag hänvisa till etiketten. På närmsta butiken fanns dessutom supergott bröd i lösvikt. Det gick bra – tills jag började få gliringar om att variera min kost.
– Det är inte samma soppa varje dag, påpekade jag.
– Nej, i onsdags åt du tomatsoppa, upplystes jag.
Av er som orkat läsa ända hit finns det nog en och annan som tycker att jag borde hitta något viktigare att skriva om. Politik, pengar och religion kanske. Antagligen vill någon hävda att allt det här bara sitter i mitt huvud.
Tyvärr är det svårare att hugga av sig huvudet (gör antagligen ondare också) än att sluta recensera vad andra äter. Förslagsvis kan ni spara kommentarerna till personer som ni med säkerhet vet sitter som på nålar av iver att få berätta om processen, politiken och poesin bakom gårdagens pasta.
Främst vänder jag mig till er andra, ni som våndas över att gå in i lunchrummet med en matlåda som riskerar vara för simpel, för pretentiös, för nyttig, för onyttig eller för vegetarisk. Eller som bara vill prata om något annat än gårdagens pasta. Flera av er har jag träffat genom åren, så jag vet att vi inte är ensamma. Kanske någon till och med klipper ut den här krönikan och tejpar fast den på kylskåpet på jobbet?