Uppsala har ett lugn och en överblickbarhet, tycker krönikören.
Att bo kvar i Uppsala efter studietiden är lite som att vara en av vampyrerna i serien "True blood": vänner flyttar ut och ersätts av nya, själv blir man kvar i något slags post-ungdom där man varken är en del av det civila samhället eller av det mer sorglösa studentlivet. Man äter sin blodapelsin och sover i sin kista – i vårt fall ett sovloft – varken levande eller utflyttad, inte vuxen men heller inte särskilt ung. Staden finns kvar exakt som man minns den, det är bara det att alla från första säsongen befinner sig någon annanstans.
Jag stannade kvar i Uppsala under några år efter min examen. Omärkligt förvandlades tillvaron från akademiskt sluten till vuxet inrutad. Vi upptäckte att det fanns en andra stad, gömd på andra sidan ån, med egna regler och strukturer. Livet på andra sidan var enkelt och relativt behagligt – vi köpte en lägenhet, fick barn, började arbeta – men ingav samtidigt känslan av att inte vara "där det händer" (något av det värsta människor födda i slutet av förra seklet kan uppleva).
En efter en flyttade våra vänner till Stockholm, och även om det inte var så svårt för oss att hälsa på dem tycktes det psykologiska avståndet i motsatt riktning nästan oändligt. Som sagt var det ett slags vampyrliv, eller en version av den upprepade novemberdag huvudpersonen genomlider i Solvej Balles romantrilogi: vi var kvar på samma punkt, men det var en punkt som rent existentiellt flyttade sig bortåt för varje år. Tills vi slutligen gjorde som alla andra och gav oss av till Stockholm, med idén om att världen därmed skulle öppna sig en gång för alla.
Och sedan? Stockholm var naturligtvis inte den metropol somliga försöker framställa staden som. Större, givetvis, och med många fler valmöjligheter, men också lite vampyrlik i sin matta hy. En av huvudstadens svagheter är att den geografiskt är en avkrok, men att den har en svansföring som vill leda tankarna till Paris eller Berlin. Innerstadens berusande nätverk av barer och restauranger började snart kännas provinsiella, nästan lika provinsiella som gatorna kring Gustavianum hade känts en gång. Drömmen om storstaden var just en föreställning, en tankefigur mer än en verklig plats.
"Jag kommer på mig själv med att föredra de uppstoppade rovdjuren på Biotopia framför de levande motsvarigheterna på Skansen" skriver Henrik Sahl Johansson.
Missförstå mig inte, jag föredrar fortfarande Stockholm på en rad sätt. Men det är något med diskrepansen mellan dess litenhet och självhävdelsebehov som gör att staden aldrig riktigt landar i sig själv. "Det finns inget där där", som Gertrude Stein uttryckte det om sitt Oakland.
När jag med jämna mellanrum återkommer till Uppsala ser jag nu stadens lite excentriska egenskaper i ett mer förstående ljus (kanske för att jag lämnat vampyrstadiet bakom mig och övergått till att bli en vanlig dödlig resenär). Lugnet och överblickbarheten. Att man kan gå längs ån och, om man stannar vid rätt tillfälle, föreställa sig att man befinner sig i en Selma Lagerlöf-roman. Jag kommer på mig själv med att föredra de uppstoppade rovdjuren på Biotopia framför de levande motsvarigheterna på Skansen, och tänka samma sak om människorna – fast tvärtom. Uppsala är en stad av prydliga oaser utspridda över en lagom stor yta. Stockholm har fler pärlor, men också betydligt fler svin.
En stad är en stad är en stad, och vart man än flyttar bor man som bekant i närheten av sig själv. Det finns alltid en större, mer levande plats att flytta till – men det behöver inte nödvändigtvis betyda att man genast måste ge sig av dit.