NÀr författaren Nuruddin Farah besökte Sverige i vÄras hade han en uppmaning med sig. Alla i Sverige borde lÀsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit. Helst skulle den vara obligatorisk i skolorna.
Den stÀndigt Nobelpristippade Farah Àr Somalias stora uttolkare (och kritiker), Àven om han i mÄnga Är har levt i exil. Somalia har ÀndÄ fortsatt att vara hans Àmne i de romantrilogier som har varit den form han föredragit. Men den senaste boken "Hidden in plain sight" utspelar sig pÄ en ny plats, i Kenya. PÄ senare tid har Farah ocksÄ börjat intressera sig för de nordiska lÀnderna, inte minst för hur vi förhÄllit oss till de som sökt skydd hos oss pÄ senare Är.
I en tid dÄ svenskarna börjar se flyktingar och emigranter som hot mer Àn möjliga medborgare Àr Farahs förslag om lÀsning vÀlfunnet. Genom att lÀsa om de över en miljon svenskar som lÀmnade landet för Amerika borde vi kunna vÀssa vÄr empati. FörstÄ att Àven frÄn det hÀr landet har man behövt fly av skÀl som fattigdom, religiös förföljelse och politiskt vanstyre. LÀsningen borde göra det möjligt för oss att se oss sjÀlva i de förföljdas roll.
Det verkar vara nÄgot som har slagit fler Àn Nuruddin Farah. Utvandrarna sÀtts upp pÄ Dramaten med direktkoppling till dagens politik, Äterutges i lÀttlÀst version (ÄterberÀttad av Cecilia Davidsson) och filmatiseras pÄ nytt av Daniel Espinosa. Filmtidskriften flm samlar i sitt senaste nummer en panel för att diskutera Jan Troells filmatisering av Mobergs klassiker. DÀr beskriver författaren Duraid Al-Khamisi, som förra Äret debuterade med "Regnet luktar inte hÀr", hur mötet med filmen blir en ovÀntat stark upplevelse för honom. För en gÄngs skull fÄr han, som en gÄng flytt till Sverige, se sina upplevelser speglade i ett svenskt verk.
I romanen "Min mors sjĂ€lvbiografi" skriver Jamaica Kincaid om vĂ„r lĂ€ngtan efter att se lĂ€nders historiska roller som förutbestĂ€mda: âMannen jag gifte mig med tillhörde segrarna. Detta var en sĂ„ djupt rotad del av hans personlighet att han endast med hjĂ€lp av en historiebok kunde göras pĂ„mind om en tid dĂ„ han lika gĂ€rna kunnat hamna i motsatt lĂ€ger.â
Det kÀnns förstÄs tryggare att tÀnka sig att fred och vÀlstÄnd Àr Sveriges naturliga tillstÄnd. Hellre Àn att se att de som i dag Àr vinnarna en gÄng var förlorarna. VÄra relativt goda liv i dag kanske till och med beror pÄ att mÀnniskor hÀrifrÄn en gÄng i tiden kunde söka skydd och vÀlgÄng nÄgon annanstans. Skicka hem pengar. à tervÀnda bÀttre bemedlade. Det borde vara en sjÀlvklar del av berÀttelsen om Sverige. Samtidigt Àr det kanske inte sÀkert att en sÄdan berÀttelse skulle göra oss mer benÀgna att hjÀlpa andra.
För det Ă€r nĂ„got i Sveriges reaktion pĂ„ de skyddssökande som gĂ„r stick i stĂ€v med tanken pĂ„ att empati skulle fĂ„ oss att handla mer rĂ€ttvist. Hösten 2015 började med en stark kollektiv sorg över ett av de mĂ„nga barn som dött pĂ„ Medelhavet. ĂndĂ„ tycks vi ha agerat tvĂ€rtemot den empatiska impulsen. Ănskan att hjĂ€lpa barn vĂ€ndes till paranoia över samma barn.
Att pĂ„minnas om att vi en gĂ„ng har varit historiens gör oss ocksĂ„ rĂ€dda för att förlora igen. Vi ser oss plötsligt som hotade av de som söker skydd. Kanske för att pĂ„minnelsen om historien vĂ€cker rĂ€dslan för hĂ€mnd â dĂ€r det finns vinnare finns det ocksĂ„ förlorare. Det vi en gĂ„ng tagit av vĂ€rlden kan komma att tas tillbaka.