För Lena Köster blev Mumintrollet en vÀn, "kanske den bror ensambarnet jag fantiserade om".
Mumin fyller 80 Är! Det mÄste vi fira!
NÄ, egentligen Àr han snarare minst 90 Är, det trinda vÀnliga Mumintrollet. Redan pÄ 1930-talet tecknade Tove Jansson sitt troll i den finlandssvenska nazikritiska skÀmttidningen Garm. Fast dÄ var han smalare, hade lÄngsmal nÀsa och pÄstods vara "snork".
Namnet Mumin hittade Tove Jansson inte pĂ„. Det kom frĂ„n hennes morbror, lĂ€karen Einar Hammarsten i Stockholm, som hon bodde hos nĂ€r hon gick pĂ„ "Teknisâ, dĂ„varande Konstfack, som tonĂ„ring. Han varnade henne för att nalla mat i skafferiet nattetid (inte hĂ€lsosamt) och hĂ€vdade att mumintrollen skulle stryka sina kalla nĂ€sor mot hennes ben.
Figuren Snorken, som kom att utvecklas till Mumintrollet, ritade hon först pÄ dassvÀggen som en slutkommentar till en filosofisk debatt med en av sina bröder.
Senare blev den lÄngnÀsta Snorken en egen figur, rundades av och fick en viss luggförsedd syster. Mumintrollet vÀxte i sin runda kropp och Ànnu rundare nos och blev den figur vi sedan lÀnge kÀnner som Mumin.
Det var min mamma som pĂ„ min fyraĂ„rsdag 1955 introducerade Mumin med boken âKometen kommerâ, frĂ„n 1946. Hon lĂ€ste högt tills jag fyllde fem och kunde lĂ€sa sjĂ€lv. DĂ„ hade Mumin redan blivit min vĂ€n, kanske den bror ensambarnet jag fantiserade om.
Mitt bibliotek fylldes pĂ„ med âTrollkarlens hattâ och âFarlig midsommarâ. Kriget var slut, det var 1950-tal och allt var möjligt: lyckliga familjer och vida vĂ€nkretsar, Ă€ven om just vi bara var mamma och jag.
Mumin var vÀnlig och nyfiken, lagom Àventyrlig, rÀdd ibland och modig nÀr ingen annan utvÀg fanns. Mumindalen var trygg vid randen av diverse stora eller mindre katastrofer.
I och runt det blÄ tornliknande Muminhuset vÀxte en allt större utvidgad familj fram.
O, hade man haft en sÄdan med sniffar, onkelskrutt, toffslor och vifslor och rentav hemuler och filifjonkor! För att inte tala om, sÄ smÄningom, Tooticki.
Sen blev vi vuxna, Mumin och jag. NÄgot han dolde vÀl innanför sin runda framtoning.
âMan ska inte sluta leka, inte tacka nej till Ă€ventyren! FortsĂ€tta vara modig nĂ€r man Ă€r som rĂ€ddastâ, viskade han till mig om kvĂ€llarna. âLĂ€tt sagt för dig, som Ă€r pĂ„hittadâ, muttrade jag och försjönk i 1960-talsböckerna âPappan och havetâ och âDet osynliga barnetâ.
Ur Upsala Nya Tidning, 9 augusti 1994. DÄvarande UNT-journalisten Lena Köster brevvÀxlade med Tove Jansson, vilket bland annat resulterade i reportage till tidningen.
Efter den sista muminboken, âSent i novemberâ 1970, var Tove Jansson trött pĂ„ att alltid förknippas med muminvĂ€rlden. Hon var ju konstnĂ€r, mĂ„lare, och författare utanför dalen med det blĂ„ huset. Men Mumin och hans vĂ€rld hade nu sin egen existens, med hjĂ€lp av lillebror Lasse Jansson, som bland annat hade tagit över serierna.
I dag finns en stor affÀrsverksamhet med muggar, pytsar, handdukar, klÀnningar, chokladbitar och vadsomhelst med muminmotiv frÄn böckerna, filmerna, scenerna och kanske alldeles utan anknytning till nÄgon enda berÀttelse.
Vad hade Tove tyckt? Hon var ju trött pÄ kommersen redan pÄ 1970-talet och överlÀt den pÄ andra. NÄgra fler muminböcker planerade hon inte. Nu fick Mumin klara sig sjÀlv.
Vi hade kontakt per brev under mer Àn 20 Är, Tove och jag, med tankar kring muminvÀrlden och skrivande och mÄleri. NÄgra brev har gÄtt förlorade men tre fyra har jag kvar.
âVarför skulle det vara ens plikt att se tillbaka nĂ€r man Ă€r 80, göra nĂ„n slags summing up innan det hela Ă€r fĂ€rdigtâ skrev hon i ett brev till mig vid sitt 80-Ă„rsfirande 1994. Nu Ă€r Mumin 80 och gĂ„r fortfarande omkring i sin dal, kryper in i grottan med Sniff, sitter pĂ„ bron med Snusmumriken och dinglar med benen. Han kan aldrig göras ogjord.
â80 Ă„râ, sĂ€ger han, âĂ€r vĂ€l ingen Ă„lder pĂ„ ett troll! Men nu ska vi ha fest i dalen och alla Ă€r bjudna!â