Nyligen kom Trump med krav till Europa: slopa era inkluderingskrav. En väntad utveckling efter inhemska sådana. Ericssons vd blev en av de första att vika sig, i ett alltmer nervöst europeiskt landskap som försöker navigera på det stormiga hav kallat den transatlantiska handeln.
Reaktionerna har varit många – i det liberala Europa är Trump ondska. Och slopandet kommer ju knappast ersättas av effektivare metoder – USA och världen blir bara mer segregerat än det redan är. Men diskussionen sätter fingret på något som länge gäckat oss; det vill säga, en naiv och dumdristig tro på att representation ensamt kan övervinna samtida problem. För sedan identitetspolitiken tog grepp om Europa har segregationen mellan fattig och rik, innerstad och förort, trots allt bara ökat. Det är inte inkluderingsarbetets fel i sig, men det säger mycket om dess inkapacitet.
I och med att Sverige inte har representativa urval för akademiker – som kontextuellt är befogat i USA – är detta synligast i det privata. Särskilt i svensk reklam, där den nervösa medvetenhetens paradox normaliserats: vart och vartannat par består numera av en svart och en vit person, i ett slags amerikansk applicerat tänkande, där den svarte är symbol för de förtryckta. Någon från Mellanöstern kanske dyker upp, ibland även en asiat. Detta är ibland uppriktiga försök till social förändring och heller inte helt effektlöst: vi är och blir vad vi ser, och till vilka rum vi ges tillträde. Jag förkastar inte social medvetenhet fullständigt. Men, jag kan inte hjälpa att uppleva vissa som rätt rasistiska, ändå. De flesta skådespelarna i en Cubusreklam – vackra tjejer från Södermalm – är mestadels uppväxta utanför förorten, med en helsvensk förälder. Somalier, exempelvis – kanske den allra mest åsidosatta minoriteten – förblir påtagligt frånvarande. De ska istället ”representeras” av detta innerstadsfolk, som sällan avviker från etablissemangets normer.
Se detta ur en svensk-somaliers ögon; att dessa personer – som ofta är av annan etnicitet, och allt som oftast av medelklasskultur, representerar just dig förstärker ju istället utanförskapet, i det att det för den vite verkar vara sak samma. Författaren Kenan Malik påpekade typ detta i DN 2024 - när han, med sin indiska bakgrund, nämnde hur det brittiska parlament aldrig haft så många som liknade honom – samtidigt som han kände sig mera annorlunda än på länge (Rishi Sumak gick till exempel på Oxford, och är mångmiljardär). Malik har även skrivit en bok i ämnet, kallat "Inte så svartvitt". Där argumenterar han inte för total ”färgblindhet”, utan för en ny form av solidaritet, som inte enbart utgår från identitet. Jag höll med om det mesta.
Samtidigt inser jag att jag förlorar mig i det representationsidén alltid gör här; i att febrilt påpeka rasism, överallt. Man försöker, men skapar sällan bättring. Istället måste världen – i motsats till Trump (och mig) – börja ta kontinentens segregation på allvar. Riktig politik måste förändra förutsättningarna – det vill säga: utjämna inhemska klasskillnader, eller visa större solidaritet till utvecklingsländer. Endast då blir världen verkligt inkluderande – och, av mindre vikt, västs självbild för första gången i paritet med verkligheten. Det vore något, det.