I tävlingen har Aron Sjölund varit "supervass i tävlingarna och komplett gränslös och opålitlig i det sociala rävspelet", enligt UNT:s krönikör.
Uppsalakillen Aron Sjölund har hunnit ta sig till topp nio i tävlingsprogrammet "Robinson" och är denna vecka i full färd med att jaga fribiljetter till den så kallade finalveckan. Hans dröm om att bli världens yngsta Robinsonvinnare genom tiderna genom tiderna lever med andra ord vidare.
Även vi som ger blanka tusan i vem som vinner och i stället knarkar ögonblick av dramatik och dålig stämning fick anledning att dra en lättnadens suck när Aron i senaste örådet spelade ut sin hemliga immunitet. Därmed slapp han 5–5 i röster mot ledaren för motståndarpakten, infuencern Andrea Hedenstedt, som fick lämna programmet i stället för honom. Uppsalagymnasisten säger sig ha fått röster i vartenda öråd han har deltagit i, och han har säkert rätt. Jag orkar inte kontrollera. Men med tanke på att killen är supervass i tävlingarna och komplett gränslös och opålitlig i det sociala rävspelet är det inte underligt.
När den vid inspelningen blott 18-åriga Aron dök upp i rutan var vi nog många som trodde att han bara var castad som en överentusiastisk glad skit med uppgift att hålla humöret uppe bland de andra deltagarna. Men frågan är om han inte är den mest lömska deltagaren i tv-programmets 28-åriga historia.
”Det här är ju inte Robinson, det är ju Aronson”, som veteranen Pål Schakonat uttryckte det vid något tillfälle.
När programledaren Anders Lundin tidigt i säsongen erbjöd Aron att byta lag, men först agera förrädare i det ena laget en tid, tackade denne ja med förtjusning. Under ”gruppspelet” hann Aron sedan fixa hela tre läggmatcher, både som deltagare i lag Nord och lag Syd. I lag Nord lyckades han till och med få med sig halva laget på upplägget. När lagkamraterna väl insåg hur korkat det var har Aron hunnit byta lag. Och när dubbelspelet avslöjades i lag Syd räddades han kvar av en kvartett som hellre ville ha ut en annan deltagare. ”Arons änglar”, döpte Uppsalakillen de nya vännerna till, bara för att några avsnitt senare dela ut så kallade immuniteter till deras motståndare så att de tvingades rösta ut en av de egna.
”Änglarna ska falla, änglarna kommer dö”, kommenterade Aron själv tilltaget.
Jag har genom året normalt alltid hållit på de schyssta spelarna i Robinson, även om jag säkert flera gånger lurats av produktionens strävan att skapa goda och onda. Och inte sällan har jag anat obehagliga narcissistdrag hos paktledarna. Men det är något hos den leende 18-åringen Aron. Jag tror det är hans kärlek till själva spelet som smittar och gör att han vinner mitt hjärta ändå.
Jag funderar på hur han hade tagits emot på 1990-talet. Då när Robinson gick i SVT och alla i min omgivning tittade, inte sällan på bakfyllereprisen på söndagar efter att ha varit ute på studentnation kvällen innan. ”Säg inte vem som åkte ut!!!” vrålade kompisen C i luren om någon hade det dåliga omdömet att ringa henne innan reprisen hade börjat. Jag gissar att Aron hade kunnat bli en av Sveriges mest hatade personer vid den tiden. Men samtidigt hade han nog fascinerat så många att hans kändisstatus hade varit svår att mäta. Och vi Uppsalastudenter skulle givetvis hitta en anledning att passera Lundellska skolan så ofta vi kunde, bara för att få en skymt av ”Skrapans” kändiselev.
Men hur slutar det då? Kommer Aron Sjölund stå där med statyetten i slutet? Jag är tveksam. För i så fall måste han vinna två eller kanske till och med tre tävlingar i stenhård konkurrens. Och mot detta talar hans förmåga att ofta sluta tvåa. Men man vet aldrig med den killen.