Jakten på artificiell intelligens har länge varit en dröm – och mardröm – för människan. Det är på något sätt den ultimata egotrippen, att kunna återskapa den mänskliga intelligensen utanför den mänskliga kroppen.
Samtidigt som vi längtar efter robotarna är vi också rädda för dem. På senare år har det handlat alltmer om arbetet: Hur ska vi hantera att robotar kan utföra alltfler mänskliga sysslor? Maskiner kan inte bara klippa gräsmattor eller vårda äldre på egen hand, utan också slänga ihop journalistiska texter (om än bara av det enklare slaget än så länge).
Själv blir jag mer nervös när jag läser om Googles senaste experiment med artificiell intelligens, utförda i samarbete med Stanford och MIT. Man arbetar på att få fram AI som på ett så trovärdigt sätt som möjligt kan konstruera språk, något som används inom till exempel maskinell översättning. För att se om det kunde hjälpa maskinen att konstruera meningar matade man in tusentals romaner i romance-genren, så att den hade ett grundmaterial att utgå ifrån. Så långt inget anmärkningsvärt.
Det som hände sedan är desto mer intressant. För resultatet tycks vara att maskinen nu skriver något som man – i alla fall utanför vetenskapsvärlden – gärna tolkar som poesi. På svenska (självklart baserat på en googleöversättning) kan det låta så här:
Det finns ingen annan i världen
Det finns ingen annan i sikte
De var de enda som betydde något
De var de enda som var kvar
Han var tvungen att vara med mig. Hon var tvungen att vara med honom.
Jag var tvungen att göra det. Jag ville döda honom.
Jag började gråta.
Jag vände mig till honom.
Man kan läsa om forskningsresultatet i en vetenskaplig artikel med det poetiska namnet ”Generating sentences from a continuous space”, publicerad 12/5 2016. Forskarnas inställning till de genererade raderna är betydligt mer prosaisk än de analyser som börjat dyka upp på kultursidor världen över. De noterar visserligen datorns dramatiska ådra, men skyller på att den växt upp på romanceböcker.
Att robotar kan ta våra jobb är en sak. Men när de börjar skriva poesi så öppnar det för gigantiska existentiella frågor. Många poeter har rört sig mot den datoriserade poesin med alltifrån found poetry till automatiskt genererade dikter. Men vad händer när människan helt kopplas bort från skapandet? Och varför ska vi fortsätta skriva om det automatiserade skrivandet blir bättre än det mänskliga?
Med tanke på kvaliteten på googlemaskinens bara stundtals intresseväckande poesi kan det såklart dröja innan artificiell intelligens skriver bättre poesi än människor. Fast om en sådan framtid känns avlägsen kan man å andra sidan vända sig till just litteraturen för att få hjälp att visualisera den. I Sam Ghazis roman "Sången ur det kinesiska rummet" (2014) börjar till exempel roboten Cepheus till slut tänka självständigt – just tack vare att han först upptäcker poesin och sedan börjar skriva själv. ”Det rister till. Raderna ligger kvar och vibrerar i bröstet. Ju mindre som har sagts, desto mer känns förmedlat.” Egentligen är det riktigt svindlande inte att en maskin förmår att få fram meningar som kan framkalla en känsla i oss människor. Utan tanken på att en maskin en gång själv ska känna de där raderna vibrera inom sig.