Det här kommer att bli svårt. Jag vet inte hur jag ska börja beskriva de här sakerna för er. I centrala Stockholm finns det ett par affärer för prydnadsföremål som har muterat och blivit bisarra på ett helt nytt sätt. En sorts icke-prylar, enbart till för att folk med för stora lägenheter ska kunna fylla sina ytor.
Min favorit, om jag kan uttrycka det så, är en porslinselefant som står på bakbenen med en lampa i pannan. Lampan är gömd i en glob som ska likna en planet med kratrar. Djur som gör knasiga saker är ett genomgående tema. Klättrande apor håller i glödlampor. En bordslampa med en skärm av svarta fjädrar står på två guldfärgade ankfötter. ”Det är lite humor”, säger ett par i övre medelåldern. Jodå. Men på vems bekostnad? Ankfotslampan kostar 28 495.
En medföljande man pustar ut i en av sofforna. Han vill egentligen inte göra någonting alls, men av ren tristess petar han på det som står på bordet framför honom, en ask täckt av något som ser ut som avbrutna läppstift i guld. Han drar åt sig fingertopparna som om han hade gjort något förbjudet.
Inred med böcker har man ju hört talas om, men sällan görs det med sådan likgiltighet för böckernas innehåll som här. Ett av prydnadsföremålen är en glaskub med några dekorativt sönderrivna franska romaner.
Ett annat tema är färdigtillverkat åldrande. Patinering, ärgad metall, målarfärg med fejkad nötning. Föremål som anstränger sig att se ut som om en familj redan hade ägt dem ett par generationer. De anstränger sig förgäves. Någon reser på möbelmässor och letar upp de här sakerna. Någon står och tillverkar avbrutna pelare i dåligt härmad marmor.
Två damer kommer runt ett hörn:
– Jag tycker inte om lila, men den var inte så dyr, 28 000.
– Jag har nästan en sån soffa, den är jättepraktisk. Och den kan man ta bort tyget på.
– Och tvätta?
– Nä, men man kan klä om dom. Man skickar det till Lettland eller Estland.
Jag tjuvlyssnar på dem medan jag låtsas titta på bordslampan Karthago. För övrigt anser jag att lampan Karthago bör förstöras. Man skulle ju bara vilja släppa in en riktig elefant här. Plus ett gäng apor. Det skulle bli ett liv.
Ska det här föreställa vår tids lyx? Vad har hänt med ett samhälle som inte kan producera verklig lyx? Här finns inget som förtjänar min avundsjuka. Inget som är värt att stjäla. Värst av allt: inget som går att tycka om.
Vill man hitta udda prylar på egen hand kan man gå i en antikbod. De här affärerna är till för folk som inte har tid med det. Därför får de också betala priset för sin otålighet, och då menar jag inte bara vad som står på prislappen. Inred med sådana här föremål och ditt hem blir lika personligt som ett hotell.
När affärer av den här typen tar över gatorna ger de oss ett tråkigare stadsliv. Här låg tidigare konsertlokalen Gino, perfekt lagom stor, varken källarklubb eller arena. Lokalen rymmer nu möbelaffären Norrgavel, där man kan köpa matbord för 33 000 och begrunda affischer med budskap som ”Det enklas konst”. Eller ”Ärliga möbler som fungerar, som tål ögats nötning”. De tål att rumpan nöter på dem också, hoppas jag.
På Gino har jag sett många bra spelningar. Och den kortaste. När jag stod på den snyggt svängda balkongen som nu är en del av möbelaffären slängde någon ner en assiett på scen efter ungefär tre låtar. Den träffade Dee Dee Ramone mitt i pannan. Han tyckte inte om det och därmed var konserten över.
Vissa kvällar är det just utanför de här butikernas skyltfönster som man kan se en tiggare eller två ligga och sova, inlindade mot kylan.