"Till skillnad från klassiska pusseldeckare kittlas vår nyfikenhet inte av frågan vem som gjorde det utan vem som ska dö" skriver krönikören.
När jag var ung och så att säga oförstörd brukade jag fantisera om all klokhet jag skulle besitta som fyrtioplussare. Jag lyssnade på rockbandet Garbage – hålet efter dem i vårt kollektiva minne ger ett litet hum om hur länge sedan det var – och låtraden ”when I grow up I’ll be stable” talade rakt till mina drömmar.
När jag växer upp ska jag bli stabil. Små saker ska inte röra mig i ryggen. Jag ska kunna vrida och vända på argument ur olika perspektiv och med ett lugnt och stilla sinne komma fram till min ståndpunkt. Sedan ska jag framföra den med en säker stämma. Och om det visar sig att jag har fel ska jag skratta överseende och acceptera sanningen. Självklart. Så tänkte jag. Klok och säker. Stabil. Det skulle jag bli.
Klipp till häromdagen. Jag sitter på en ordinär fikarast och plötsligt ser jag mig själv utifrån medan jag håller en arg utläggning som ingen, inte ens jag, kan få stopp på. Mina kollegor tittar på mig och ryggar tillbaka i sina stolar med stela nackar, som om de håller på och bevittnar en plötslig smäll. Vad är det som har triggat mig så? En chef? En kris? En väpnad konflikt? Nej, det som har lyckats träffa en riktigt öm punkt hos mig är en teveserie. "The white lotus", den tredje säsongen.
För er som har levt under en sten, "The white Lotus" utspelar sig på ett lyxhotell och varje säsong börjar med ett mord. Sedan spolas tiden tillbaka en vecka och vi får följa gästerna och personalen fram tills det uppdagas vem av dem det är som är offret. Till skillnad från klassiska pusseldeckare kittlas vår nyfikenhet inte av frågan vem som gjorde det utan vem som ska dö. En del av konceptet är, antar jag, att flera av personerna är osympatiska och kanske är tanken att vi i hemlighet ska önska livet ur någon av dem.
Serien är välspelad och visuellt tilltalande och när den kom kändes konceptet nytt. Men för varje säsong blir hålen i berättelsen fler. Hur kommer det sig att denna hotellkedja är så drabbad av våldsbrott? Varför har varken gästerna eller personalen aldrig hört talas om de tidigare morden som skett på företaget? I den tredje säsongen är de logiska luckorna så många att jag blir irriterad men ändå fortsätter jag att titta. Varför? Jo, för jag vill veta vem det är som dör.
Det här sättet att bygga en serie på är smart eftersom det skapar engagemang hos publiken och får oss att gissa och spekulera. Serien blir ett sätt att umgås, på samma sätt som "På spåret" eller ett brädspel. Den har helt klart en social funktion och därmed ett värde. Men när kritiker och andra analyserar den och betraktar den som konst då blir jag provocerad. Hur kan till och med kulturskribenter som jag respekterar se ett djup i den som inte finns? Manuset är ”en master class i berättande”, skriver Malin Ullgren i DN. Det utlöser min ohämmade tirad.
Att serien är dålig är bara din åsikt, säger en av mina kollegor och det triggar mig ännu mer. Nej, det är min yrkesmässiga bedömning, svarar jag. Jag som jobbar med berättelser borde väl känna igen kvalitet.
Och då kommer insikten. Det handlar om mig. Jag är avundsjuk. Men avundsjukan är inte en inre defekt utan en reaktion på ett ojämlikt system. När verk som både är kommersiella succéer och slukar publikens hela uppmärksamhet dessutom upphöjs som högkvalitativ konst, vad finns det då kvar åt oss andra som hankar oss fram på deltidsjobb och stipendier? Om vi varken kan bli rika eller populära, kan vi åtminstone få vara smarta?