1960-talets samhällsdröm står kvar i stillhet

Med sin placering i ett hörn av det tynande Brantingstorg i Sala backe är det paradoxalt lätt att missa Hässelbyskulptören Per-Erik Willös mäktiga skulptur Våta stenen. Det borde inte vara så. Den massiva, och försiktigt porlande, skapelsen i svart granit skulle kunna beskrivas som en sarkofag över 1960-talets utopiska samhällsbyggnadsdröm. Med sina avfasade hörn och försiktigt stigande form mjukar Våta stenen upp det annars ganska kantiga intrycket av torget. I de fint huggna relieferna som kantar stenen kan man hitta såväl hänvisningar till Bror Hjorth som östblocksromantik.

Per-Erik Willö hör till en ganska anonym men betydelsefull grupp konstnärer som utan att bli särskilt kända har fyllt det offentliga rummet med många verk. Om man tittar på Willös arbeten ser man att han behärskar en lång rad tekniker och motiv, och att han – som så många av dessa folkhemsgestaltare – oftast har utgått från den plats som ska bära verket, snarare än från en bestämd estetisk uppfattning om det egna skapandet. En grupp fontäner på Farsta torg och predikstolen i Västerås domkyrka hör till Willös mer uppskattade arbeten.

Det vore en överdrift att påstå att tiden inte har förändrat vårt sätt att se ett verk som Våta stenen. Där en betraktare 1960 möjligen såg ett trappsteg mot en ljusnande framtid ser vi i dag en krackelerad dröm som dessutom liknar en tvålkopp från en sorgligt bedagad science fiction-rulle. Men det berövar egentligen inte skulpturen i sig särskilt mycket. Det finns, tycker jag, något djupt tilltalande över den suveräna stillhet som Våta stenen använder för att inta platsen. Den bara är, och låter omgivningen komma den till mötes utan att göra sig till. Råkar du bara fästa blicken på stenen i rätt ögonblick är det förvånande svårt att rikta den någon annanstans.