Absinten förledande musa för författarna

I Antibes, liksom i andra franska städer, upplever absinten en renässans. Den starkt alkoholhaltiga drycken, kryddad med malört (Artemisia absinthium), stjärnanis, koriander, lakritsrot och fänkål, förbjöds officiellt i Schweiz 1910 och i Frankrike 1915. Skälet härtill var att ett av dess smakämnen, tujon, vid längre missbruk var beroendeframkallande, kunde orsaka svåra nervskador och hallucinationer. Dagens absint är dock mindre alkoholstark och nästan helt tujonfri. Alkoholen späds ut med tre till fem delar iskallt vatten.

Ingen annan drink torde ha samma mytomspunna historia som ”Gröna fen”. Tankarna leds osökt till franska impressionister: Toulouse-Lautrec, Degas, Gauguin, van Gogh. Och till kafélivet i Montmartre under la Belle Époque. Den är även känd som författares förföriska och förledande musa, alltifrån Baudelaire, Mallarmé, Verlaine, Rimbaud och Strindberg, till Wilde, Joyce och Hemingway.

I Röda rummet (1879) diskuterar den luttrade skådespelaren Falander teateryrket med unge Rehnhjelm, aktör in spe. De har stämt möte på stadskällaren ”i den stora Bergslagsstaden X-köping”. Absinten står framdukad. Falander: Varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Å! Se, den bär ju Genèvekorset. Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och slutar med att släcka förnuftets ljus.

Enligt legenden var det en fransk-schweizisk läkare, Pierre Ordinaire, som 1792 komponerade ”La Fée verte”, mirakelmedicin mot epilepsi, reumatism, kolik och huvudvärk. En schweizisk affärsman, Daniel Dubied, insåg därefter ”Gröna fens” potential, inte enbart som upplivande medicin utan även som aperitif. 1797 friköpte han receptet, startade en absintproduktion i schweiziska Couvet tillsammans med svärsonen Henri Pernod. 1805 inledde svärsonen, Pernod fils, en egen produktion i Pontarlier med satsning på den franska marknaden.

Absintens popularitet stärktes även av det faktum att den utspädd med vin profylaktiskt ordinerats mot feber och dysenteri bland franska trupper i Algeriet 1844–47. Tillbaka i Frankrike lovprisade soldaterna den beska magborstaren, som snart gjorde succé på barer och brasserier, särskilt i Paris.

En guldålder för absinten, särskilt inom borgarklassen, inföll under andra kejsardömet med Napoleon III, från 1852 till Preussens invasion 1870. Drycken ansågs förhöja aptiten och vara erotiskt uppiggande. Antalet varietéer och kaféer ökade explosionsartat i Paris till över trettio tusen 1869. Absintdoften spreds med vinden över Paris boulevarder. Vid femslaget på eftermiddagen inleddes Gröna timmen.

Populärast var till en början kafékulturen i Montmartre, kvarteren vid Pigalle och Moulin Rouge, tillhåll för litterära och konstnärliga bohemer. Till de mer eftertraktade inneställena hörde Brasserie des martyrs, Baudelaires favoritkafé, och Chat noir, där kompositören Erik Satie spelade piano och den excentriske författaren Alfred Jarry var törstig stamkund. – Även på vänstra stranden, i Quartier Latin, blomstrade kafélivet. Mjältsjuke ”absintpoeten” Paul Verlaine, hyllad som ”le prince des poètes”, var en trägen gäst på Le Café Procope, ett av Paris äldsta kaféer. Och till terrassen vid Brasserie des Lilas i Montparnasse kom inte bara Strindberg utan en allt stridare ström av internationellt uppburna författare och artister.

Absintens höjdpunkt inföll åren 1880 till 1910, då priset stegvis sänktes. Under denna period drack praktiskt taget alla kafébesökare absint: adelsmän, societetsdamer, urbana affärsmän, politiker och konstnärer. Ett dagligt glas hörde till sällskapslivets ritualer. 1910 konsumerades i Frankrike 36 miljoner liter! Den populära sällskapsdrycken framstår som en kvintessens av la Belle Époque, epoken från 1800-talets slut till första världskriget. En period prisad för sociala, tekniska och kulturella framsteg.

Tilläggas bör att decennier efter absintförbudet 1915 kunde inbitna nostalgiker – Picasso, Hemingway et consortes – stilla sin absinttörst i Spanien eller förtröstansfullt beställa hem ett par flaskor ”Grönt” från Kuba.

Absinthe Bar i Antibes, centralt belägen vid rådhuset och marknadstorget, är unik i sitt slag. I ljusdunklet, en trappa ned, skymtar besökaren antika absintskyltar och gängse rekvisita: perforerade skedar för sockerbiten, höga absintglas med getingmidja för doseringen, reklamkaraffer, lustfyllda affischer, plommonstop, fabrikanternas kataloger. Och kolorerade postkort: Gröna fen, behagsjuk och eterisk; van Gogh, trippelexponerad och helt groggy; Gauguin, hyllad med ”Absinthe Originale” av barbröstade tahitiskor. Nostalgisk stämning från flydda tider garanteras. Utskänkningen i baren började 2003. Urvalet är kokett och fantasieggande: La Coquette, La Fée verte, Libertine, Moulin Vert, Muse Verte, La Mystique, La Nouvelle Orléans. Alkoholhalten varierar mellan 45 och 76 grader.

En värdig och en mindre vådlig arvtagare till den förbjudna absinten är som bekant pastisen. Paul Ricard lanserade 1932 anisdrycken Pastis genom att blanda alkohol med stjärnanis, grön anis och lakrits. 1951 skapades populära Pastis 51, uppskattad inte minst i Sydfrankrike under det varma sommarhalvåret. 1974 fusionerade Ricard med ärkerivalen Henri Pernod.

En randanmärkning: Systembolaget saluför numera en handfull franska absintmärken. Den 6 oktober 2006 fick spritföretaget Darom AB i Malmö, enligt beslut av Patent- och registreringsverket, rätt att sälja sin absintvariant under Strindbergs namn. Som av en händelse!