Blir man dum i huvudet av att studera?
”Vilken dum fråga”, kanske någon tänker. ”Man blir väl inte dum av att studera. Tvärtom: man blir klok av kunskap.”
Om vi säger så här då: kan det akademiska förhållningssättet till verkligheten (jag tänker i första hand på den mänskliga verkligheten, den sociala och den psykologiska) vara direkt olämpligt i situationer som kräver erfarenhet och omdöme snarare än observation och analys?
Jag är själv akademiker och får väl ändå erkänna att jag lärt mig ett och annat matnyttigt i de böcker jag läst. Jag har bland annat förstått att det under 1500- och 1600-talen fanns en stark strömning i europeisk kultur av kritisk satir mot studier och lärdom.
I den improviserade teaterformen Commedia dell’arte återanvände man i varje föreställning ett antal stiliserade figurer som publiken kände igen och snabbt kunde identifiera. En av dem var den lärde juristen från Bologna, il dottor Balanzone, vars namn syftade på rättsskipningens vågskål och som man vände sig till för att få väl avvägda råd gällande äktenskap och pengar. Problemet var bara att den lärde doktor Balanzone aldrig kunde ge några begripliga svar på de frågor man ställde och att han istället förlorade sig i ändlösa haranger om teorier och distinktioner där han utförligt förklarade precis allt ingen ville veta.
Inom komedin var annars Molière (1622-1673) den mest framstående kritikern av akademisk lärdom. Molière trodde på det sunda förnuftet och hade ingen tilltro till den dogmatiska vetenskap som bedrevs på hans tid där de stora namnen från Antiken alltjämt behandlades som oinskränkta auktoriteter man bara hade att uttolka och förstå.
Stelbentheten i det akademiska vetandet är ett återkommande tema i satiren mot lärdom och studier liksom den akademiska högfärden och den aldrig sinande svadan av förklaringar. Men vad man framför allt lyfter fram är det mentala avstånd som råder mellan akademin och världen utanför. De lärda lever i en värld som bara är deras egen, en värld där särskilda regler gällde för relevans och kommunikation (vad är viktigt och hur ska det förklaras?), vilket gör att de mest absurda situationer tenderar att uppstå då människor från den vanliga världen söker kontakt med akademin för att få svar på sina funderingar. Man ska här minnas att de flesta människor på 1500- och 1600-talen knappt kunde läsa och än mindre latin eller citera Aristoteles. Men frågan är om inte även dagens akademiker riskerar att framstå som ganska obegripliga när deras vetande möter den verkliga världen och om det inte skulle göra dem (oss) gott att utsättas för lite bitande satir.
Jag tänker bland annat på formalitetshysterin, på lärdomsfetichismen och på bristen på känsla för vikt och relevans (inom humanioran framför allt) men också på det ibland ganska tröttsamma tjatandet om att det är så livsviktigt med bildning och kunskap.
Ofta hör vi akademiker uttrycka att de får för lite plats i samhällsdebatten och att beslutsfattare borde ta till sig mer av befintlig kunskap och inte grunda sina beslut på tyckande och förhoppningar.
Det är svårt att argumentera mot tanken att kloka beslut ska fattas på grundval av tillgänglig kunskap, men frågan är om inte akademin, som har själva kunskapen som varumärke, kanske överdriver kunskapens betydelse för såväl individer som samhällen samtidigt som den underskattar vikten av omdöme och praktiskt sinnelag.
Det akademiska vetandet är inte bara är undersökningar och fakta utan också teorier och förklaringar, vilka behöver testas för att få sitt värde som kunskap bekräftat. Det kanske inte får så stora konsekvenser att misslyckas med ett kemiskt experiment i ett laboratorium, men hur blir det om ett helt skolväsende ska formas efter teorier som just inte är något annat än teorier och som behöver en hel generations skolgång och utveckling från barn till vuxna för får att sin status som faktisk kunskap bekräftad? Det avancerade teoretiska vetandet rör sig oftast inom begränsade, specialiserade fält och historiskt sett är det uppenbart att de flesta teorier och förklaringar som lagts fram rörande människans sätt att fungera som individ och samhällsvarelse har varit behäftade med fel och begränsningar.
Omdömet, det praktiska sinnelaget, rör sig över betydligt vidare fält om än, naturligtvis, med större osäkerhet. Men kombinerat med erfarenhet är det kanske ibland en betydligt mer tillförlitlig källa för kloka beslut än den så kallade kunskapen.
För att bli klok, och inte löjlig, av kunskap är det också bra att inse kunskapens begränsningar.