Akademiska polemiker och hungriga docenter
SJUNDE DAGEN. "Volymen, som även innehåller kommentarer från pressen, erbjuder goda inblickar i dåtidens befordringsgång och många exempel på otium philosophicum", skriver Carl Frängsmyr.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sommaren 1858 avled Lars Peter Walmstedt, professor i mineralogi och geologi. Hans son Edward Walmstedt, som hade vikarierat för fadern, saknade nästan helt egna vetenskapliga meriter, men sökte likafullt professuren. Inom fakulteten blev han inkompetensförklarad av samtliga naturvetenskapliga företrädare, men humanisternas röster blev hans räddning. Konsistoriets dom blev mindre gynnsam för honom, men Kungl Maj:t biföll hans överklagande. Ställda inför utsikten att Walmstedt skulle bli utnämnd gjorde många professorer vad de kunde för att rekrytera en motkandidat. Axel Erdmann, ledare för det nyinrättade SGU, stod överst på listan, men tackade nej. Det gjorde även andra geologer, däribland Hampus von Post. I november 1859 utnämndes Walmstedt, men han hade aldrig blivit professor om någon kompetent medsökande hade anmält intresse.
Tillsättningsstrider brukar, av naturliga skäl, sällan uppstå när det bara finns en sökande. Så var t ex inte fallet när professuren i romanska språk skulle tillsättas år 1908. Upsaliensarna Erik Schöne Staaff (bror till Karl Staaff) och Gustaf Rydberg konkurrerade med den några år yngre lundensaren Emanuel Walberg. Majoriteten av de sakkunniga och inom humanistiska sektionen stödde Walberg, men konsistoriets omröstning slutade likafullt med att Staaff erhöll förstarummet före Rydberg och med Walberg först på tredje plats. Utfallet rörde upp starka känslor, inte minst i Lund där man ansåg att detta var en komplott iscensatt av partiska Uppsalaintressen. Sydsvenska Dagbladet beskyllde universitetet för att ha skrivit "ett nytt blad i den akademiska lokalpatriotismens historia". Det hjälpte inte att universitetskanslern Fredrik Wachtmeister öppet tog Walbergs parti - Staaff fick professuren. Walberg kallades två år senare till Lundaprofessuren utan ansökan.
Större framgång i sin kamp mot förment partiska Uppsalaintressen hade Lundadocenten Anders Karitz, som för 75 år sedan sökte professuren i teoretisk filosofi efter Adolf Phalén. Utnämningen föregicks dock av ett närmast otroligt intrigerande. Karitz tillhörde inte den analytiska filosofin och var av många filosofer betraktad med stor skepsis. Det hindrade inte att Axel Hägerström förklarade honom kompetent. Trots sin inriktning framstod Karitz därför som det givna valet när hans huvudkonkurrent Carl Hellström dog 1932. Tre av fyra sakkunniga förklarade honom kompetent, liksom humanistiska sektionen som uppförde honom före Gunnar Oxenstierna på förslaget. Einar Tegen, en Uppsalafilosof som kort dessförinnan hade konkurrerat med Karitz om professuren i Lund, förklarade däremot den besegrade rivalen inkompetent. Den 27 maj 1933 slutade konsistoriets överläggning med att båda sökandena förklarades inkompetenta! I Karitz fall skedde det med minsta tänkbara marginal, 9 röster mot 8. Faktum är att Karitz - med Tegen som enda undantag - hade blivit kompetensförklarad av Sveriges samtliga då levande professorer i filosofi, av Axel Hägerström inte mindre än tre gånger. Beslutet följdes av en opinionsstorm, även denna gång ledd av Sydsvenska Dagbladet, som menade att hela ärendet hade "urartat till en upprörande befordringsskandal". Karitz överklagade och fick professuren 1934.
Handlingarna kring professorstillsättningarna i Lund och Uppsala åren kring 1930 utgavs i början av sommaren av Teddy Brunius som del sex i serien Anders Karitz skrifter. Volymen, som även innehåller kommentarer från pressen, erbjuder goda inblickar i dåtidens befordringsgång och många exempel på otium philosophicum. Så gör den gott skäl för sin titel Akademisk polemik.