Äkta kändisar är exklusiva
KRÖNIKA. Emma Ångström fotograferade prinsessan Madeleine och blev ofrivilligt starstruck. Man blir ju inte mer kändis än kungabarnen.
Emma Ångström skriver krönikor varannan vecka.
Foto:
Två veckor senare ser jag honom rodna av illa dold förtjusning när han berättar om att han har skakat hand med prinsen himself och pratat om ditten och datten med hans kungliga person.
- Men rumpan var faktiskt jättestor, säger han som för att släta över det där entusiastiska i hans ansiktsuttryck.
Man vill inte bli exalterad men det går inte att undgå det. Jag är märkligt oberörd när jag står bakom Pontus Gårdinger i kön på kemtvätten, sitter bredvid Peter Jihde och äter middag, åker tunnelbana med Robyn, möter Howlin' Pelle på gatan. Men inombords pirrar det.
Som på en inredningsutställning som jag jobbade på häromsistens: Jag kom ut i entrén efter fikarasten och stämningen var tryckt, leendena stela, svettfläckarna väl synliga i armhålorna.
- Prinsessan är här, väste min kollega och rätade till smilgroparna samtidigt som hon nickade mot Madeleine och Jonas som beundrade en högblank yta eller en hårig soffkudde.
Jag dog. Jag visste varken till eller från, jag tappade all fattning. Tills jag kom på mina ledord "märkligt oberörd", lade huvudet på sned och tänkte blasé, blasé samtidigt som jag tuggade mitt tuggummi ännu mer nonchalant än tidigare.
Prinsessan Madeleine är lika gammal som jag. Vi har blont hår båda två och lika många högskolepoäng. Precis där slutar likheterna. Om prinsessan Madeleine är pommes duchesse är jag rotmos. Om hon är Evian är jag bakterierna som flyter i en vattenpöl i Sudan. Nobelpristagare kommer att komma på hennes bröllop, hon har klänningar i garderoben som kostar mer än mina studielån.
- Kom hit, du kan väl fota, sa min chef, slängde en systemkamera i famnen på mig och drog i väg mig till kungligheterna för att få sin bild tagen tillsammans med det fina folket. Och jag ? fick en black out. Jag log som ett fån och fumlade med kameran, knäppte en första bild på prinsessan som strålade mot kameran, vansinnigt vacker.
- Öh, sa jag ... det ser ut som om det växer något ur huvudet på dig, vi måste ta en till.
Jag tryckte på avtryckaren igen men även denna gång stack något upp ur huvudet på hennes höghet: ett svart linne i bakgrunden tornade upp sig som djävulshorn på hennes söta lilla huvud.
- Ställ dig där, sa jag på mitt rotmosmanér.
Och jag dog igen. Jag dog ännu mer i själen. Själen blev svart.
Man blir inte mer kändis än kungabarnen. Det väger tyngst i alla vågskålar.
Och hur anti-rojalistisk man än är så är det svårt att inte buga för högheten. Det är sällan man känner "jag är mindre värd än den här människan" men bredvid en kunglighet är det omöjligt att låta bli.
Men det finns andra också. Prinsessan Madeleines motsats måste vara Peter Siepen.
- Hej, du kanske också vill hälsa på mig, som han sa till en vän till mig häromveckan när hon stod i ett sällskap som var bekanta till honom.
Nej du, Peter. Äkta kändisskap har med exklusivitet att göra. Och den gjorde du dig av med för länge sedan.
Så jobbar vi med nyheter