Ăkta kĂ€ndisar Ă€r exklusiva
KRĂNIKA. Emma Ă
ngström fotograferade prinsessan Madeleine och blev ofrivilligt starstruck. Man blir ju inte mer kÀndis Àn kungabarnen.
Emma à ngström skriver krönikor varannan vecka.
Foto: Fotograf saknas!
TvÄ veckor senare ser jag honom rodna av illa dold förtjusning nÀr han berÀttar om att han har skakat hand med prinsen himself och pratat om ditten och datten med hans kungliga person.
- Men rumpan var faktiskt jÀttestor, sÀger han som för att slÀta över det dÀr entusiastiska i hans ansiktsuttryck.
Man vill inte bli exalterad men det gÄr inte att undgÄ det. Jag Àr mÀrkligt oberörd nÀr jag stÄr bakom Pontus GÄrdinger i kön pÄ kemtvÀtten, sitter bredvid Peter Jihde och Àter middag, Äker tunnelbana med Robyn, möter Howlin' Pelle pÄ gatan. Men inombords pirrar det.
Som pÄ en inredningsutstÀllning som jag jobbade pÄ hÀromsistens: Jag kom ut i entrén efter fikarasten och stÀmningen var tryckt, leendena stela, svettflÀckarna vÀl synliga i armhÄlorna.
- Prinsessan Àr hÀr, vÀste min kollega och rÀtade till smilgroparna samtidigt som hon nickade mot Madeleine och Jonas som beundrade en högblank yta eller en hÄrig soffkudde.
Jag dog. Jag visste varken till eller frÄn, jag tappade all fattning. Tills jag kom pÄ mina ledord "mÀrkligt oberörd", lade huvudet pÄ sned och tÀnkte blasé, blasé samtidigt som jag tuggade mitt tuggummi Ànnu mer nonchalant Àn tidigare.
Prinsessan Madeleine Àr lika gammal som jag. Vi har blont hÄr bÄda tvÄ och lika mÄnga högskolepoÀng. Precis dÀr slutar likheterna. Om prinsessan Madeleine Àr pommes duchesse Àr jag rotmos. Om hon Àr Evian Àr jag bakterierna som flyter i en vattenpöl i Sudan. Nobelpristagare kommer att komma pÄ hennes bröllop, hon har klÀnningar i garderoben som kostar mer Àn mina studielÄn.
- Kom hit, du kan vÀl fota, sa min chef, slÀngde en systemkamera i famnen pÄ mig och drog i vÀg mig till kungligheterna för att fÄ sin bild tagen tillsammans med det fina folket. Och jag ? fick en black out. Jag log som ett fÄn och fumlade med kameran, knÀppte en första bild pÄ prinsessan som strÄlade mot kameran, vansinnigt vacker.
- Ăh, sa jag ... det ser ut som om det vĂ€xer nĂ„got ur huvudet pĂ„ dig, vi mĂ„ste ta en till.
Jag tryckte pÄ avtryckaren igen men Àven denna gÄng stack nÄgot upp ur huvudet pÄ hennes höghet: ett svart linne i bakgrunden tornade upp sig som djÀvulshorn pÄ hennes söta lilla huvud.
- StÀll dig dÀr, sa jag pÄ mitt rotmosmanér.
Och jag dog igen. Jag dog Ànnu mer i sjÀlen. SjÀlen blev svart.
Man blir inte mer kÀndis Àn kungabarnen. Det vÀger tyngst i alla vÄgskÄlar.
Och hur anti-rojalistisk man Àn Àr sÄ Àr det svÄrt att inte buga för högheten. Det Àr sÀllan man kÀnner "jag Àr mindre vÀrd Àn den hÀr mÀnniskan" men bredvid en kunglighet Àr det omöjligt att lÄta bli.
Men det finns andra ocksÄ. Prinsessan Madeleines motsats mÄste vara Peter Siepen.
- Hej, du kanske ocksÄ vill hÀlsa pÄ mig, som han sa till en vÀn till mig hÀromveckan nÀr hon stod i ett sÀllskap som var bekanta till honom.
Nej du, Peter. Ăkta kĂ€ndisskap har med exklusivitet att göra. Och den gjorde du dig av med för lĂ€nge sedan.
SĂ„ jobbar vi med nyheter