âMerde!â skriker en kvinna och slĂ„r med all kraft handen i taket pĂ„ bilen som snuddar vid hennes röda nymĂ„lade tĂ„naglar. Hon, liksom tusentals andra, stĂ„r och trĂ€ngs pĂ„ La Croisette â Cannes paradgata nummer ett. Den 63:e filmfestivalen Ă€r i full gĂ„ng och eftermiddagssolen gassar. Utanför hotellen klĂ€nger sig pressfotografer och turister fast vid kravallstaket i en enda svettig massa. Ingen vill missa en megakĂ€ndis.
Klubben VIP Room Àr kÀndisarnas nattdagis. Vid ett bord sitter Kevin Spacey och diggar med huvudet till Tina Turners gamla hit Simply the best. NÄgra meter lÀngre bort stÄr Paris och Nicky Hilton i pÀrlhalsband och cocktailklÀnningar. De plutar med lÀpparna, klÀnger pÄ varandra och rör sig vant till musiken.
Men det finns somliga kÀndisar i Cannes som inte njuter av sin stjÀrnstatus lika mycket som andra. Personalen pÄ Hotel Martinez berÀttar att Woody Allen Àr en Äterkommande gÀst. LÀnge kÀnde han sig sÄ obekvÀm med alla mÀnniskor som flockades utanför hotellet att han bad om att fÄ anvÀnda köksingÄngen. Detta Är Àr det första som han anvÀnder huvudentrén. Kanske har han vid 74 Ärs Älder vant sig?
Men bortsett frĂ„n superkĂ€ndisarna befinner sig hĂ€r de flesta mĂ€nniskorna med Ă€nnu ouppnĂ„dda drömmar. Cannes blir pĂ„ sĂ„ sĂ€tt ett skyltfönster, ett tillfĂ€lle för branschfolk att visa upp sig för omvĂ€rlden. Ăverallt strömmar visitkort mellan hĂ€nder. Alla vill, precis som Tina Turner sjunger, bli bĂ€st.
Men det börjar bli svÄrt. I hotellobbyerna sprids en kÀnsla av en osÀkerhet inför framtiden. Hela filmindustrin verkar gÄ en besparingarnas tid till mötes. Under en promenad pÄ stranden bortanför festivalens centrum trÀffar jag en filmproducent frÄn Los Angeles. Han Àr hÀr för att hitta finansiÀrer till kommande projekt. Enligt honom Àr det stor skillnad pÄ nu och för tre Är sedan. DÄ kunde man hitta finansiÀrer till en relativt osÀker film. I dag Àr det en omöjlighet. Bara det pÄ alla sÀtt bÀsta materialet anses vÀrt att satsa pÄ.
NĂ„gon som har sluppit igenom nĂ„lsögat Ă€r den franska regissören Bertrand Tavernier. I Ă„r tĂ€vlar han med filmen The Princess of Montpensier om priset Palme dâOr. LĂ„ngsamt och majestĂ€tiskt leder han sin ensemble fram pĂ„ röda mattan.
Jag pratar med en Ă€ldre dam som stĂ„r pĂ„ en stege lĂ€ngst fram vi kravallstaketet och beundrar sĂ€llskapet. Ett och ett halvt dygn innan festivalen började var hon pĂ„ plats. DĂ„ var inte ens staketet uppstĂ€llt. SĂ„ fort hon kunde tog hon sedan en plats för sin medhavda stege lĂ€ngst fram. NĂ€r kvĂ€llen kommer lĂ„ser hon, likt hundratals andra, fast sina stegar med cykellĂ„s i stĂ€ngslet. Men varför har hon under femtio Ă„rs tid, tio dagar om Ă„ret, stĂ„tt hĂ€r dag ut och dag in? Hon ser mig i ögonen. Sedan sĂ€nker hon blicken, ler lite försynt och sĂ€ger: âYou know, itâs nice to dream a littleâ. Det Ă€r vad hela festivalen handlar om. Alla Ă€r hĂ€r för att nĂ€ra sin dröm, oavsett om man stĂ„r pĂ„ âfelâ sida om kravallstaketet eller sitter i stĂ€ndiga möten med finansiĂ€rer. FĂ„ fĂ„r Ă€ran att blĂ€ndas av fotoblixtarnas sken pĂ„ den röda mattan.