I spĂ„ren efter NSA-skandalen har en mening upprepats gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng. Som om den vore en helt nyfunnen insikt för vĂ„rt allt mer internetbaserade liv. Det handlar om den hĂ€r: Om du inte betalar nĂ„got Ă€r det du som Ă€r varan som sĂ€ljs. Det vill sĂ€ga â om du anvĂ€nder dig av en fiffig tjĂ€nst som Ă€r helt gratis, till exempel Facebook, sĂ„ kommer det i slutĂ€ndan vara ditt liv som företaget i frĂ„ga tjĂ€nar pengar pĂ„.
Den hÀr sanningen presenteras lite som en nyhet, eftersom de som för fram den tror att mÀnniskor inte kÀnner till att det förhÄller sig sÄ. AlltsÄ har vi sett allt mer av upplysningsjournalistik den senaste tiden, dÀr traditionella medier berÀttar för sina lÀsare, tittare och lyssnare vad internetföretagen egentligen gör med alla personliga uppgifter som mÀnniskor lÀmnar ifrÄn sig.
PĂ„ ett sĂ€tt Ă€r det ironiskt. Inte minst med tanke pĂ„ att exempelvis dagstidningarna alltid har sĂ„lt sina lĂ€sare pĂ„ precis samma sĂ€tt. Man skulle utan problem kunna sĂ€ga att den vara en dagstidning egentligen sĂ€ljer inte Ă€r journalistiken utan sin publik. De tidningar som har överlevt genom historien har mycket riktigt ocksĂ„ haft ârĂ€ttâ publik (en rikare medelklass), medan de som gĂ„tt under har haft âfelâ (en fattigare arbetarklass) â vilken har varit betydligt svĂ„rare att sĂ€lja till de lokala annonsörerna. I dag stĂ„r vi dĂ€rför med ett tidningslandskap som i stort sett endast bestĂ„r av borgerliga tidningar med den "rĂ€tta" publiken, vars innehĂ„ll svarar vĂ€ldigt vĂ€l mot denna grupps konsumtion.
Nu nĂ€r vi gĂ„r in i betalvĂ€ggarnas tidevarv, kommer utvecklingen att bli vĂ€ldigt mycket tydligare. Tidningarna kommer via digitaliseringen inte bara fĂ„ bĂ€ttre koll pĂ„ sina lĂ€sare, utan ocksĂ„ deras lĂ€svanor och intressen. Och dĂ„ handlar det Ă€ndĂ„ om en tjĂ€nst som lĂ€sarna betalar för. AlltsĂ„: du behöver inte fĂ„ saker gratis â du kan mycket vĂ€l vara den vara som sĂ€ljs Ă€ndĂ„. Vad gĂ€ller annonserna pĂ„ Facebook, kan vi Ă€n sĂ„ lĂ€nge se en stor skillnad mellan teori och praktik. Det som flest mĂ€nniskor upprörs över Ă€r nĂ€mligen att annonserna Ă€r för dĂ„liga.
Om vi nu ger Facebook all information om oss sjÀlva, hur kan det dÄ komma sig att företaget knappt kan presentera en enda vettig annons? Vi berÀttar om hela vÄrt liv och fÄr reklam för kackigt översatta dejtingsajter, eller bantningsannonser med copy frÄn helvetet? En central frÄga för integritetsdiskussionen vad gÀller sociala medier blir dÀrför denna: Kommer vi verkligen att uppröras nÀr annonserna vÀl blir bra? NÀr de har finslipats och anpassats perfekt till vÄra liv och vanor?
Jag tror inte det. I teorin Ă€r det lĂ€tt att fĂ„ för sig att vi Ă€r ickekonsumistiska fritĂ€nkande varelser, men i praktiken Ă€r hela vĂ„r kultur och alla vĂ„ra medier uppbyggda kring shopping. Visst kan vi diskutera det faktum att vĂ„ra sociala liv pĂ„ internet sĂ€ljs som en vara till annonsörer â men kanske Ă€r det lika hög tid att börja gnĂ€lla lite över att vi fĂ„r sĂ„ lite anvĂ€ndbara annonser tillbaka. Kanske Ă€r det till och med sĂ„ en ny digital konsumentrörelse skulle kunna se ut.
Anders Mildner Àr journalist med inriktning pÄ mediefrÄgor kanske Àr det lika hög tid att börja gnÀlla lite över att vi fÄr sÄ lite anvÀndbara annonser tillbaka.