Allt gick igen 2007

Municipal Waste släppte ett nytt album att gå bärsärkagång till och Evile gjorde en lika bra platta som Exodus fick till i år, bara det att de ibland låter som Exodus gjorde för två decennier sedan medan Exodus låter ? kontemporära. Municipal Waste i sin tur är mer gatlopp än sofistikerat riffande och ibland tror jag på allvar att det är Vio-Lence och deras Eternal nightmare från 1988 jag lyssnar på. Snurrigt värre. Som lök på laxen har Machine Head, bandet som Rob Flynn bildade när Vio-Lence lade ned i början av 90-talet, gjort ett av årets stora album där nytänkande och skolboksmetall delar bänk. Och med i gruppen sen ett par år är Flynns gamla gitarrkumpan från Vio-Lence, Phil Demmel.

Annat bekant som ligger varmt om hjärtat är förstås Nine Inch Nails och Queens of the Stone Age. Alltid givna på en årsbästalista. Egentligen. Men någon måtta får det vara. Att köra snudd på samma lista som 2005 är ju inte så friskt. Inte heller att klämma in band som gör någon annans gamla grej till sin. Hur festliga och medryckande retrogängen än är spränger de kanske inte några kreativa gränser.

Det gör däremot Battles. Löjligt lekfulla Mirrored är en våt symfrockdröm av knasiga loopar, barnsliga röstförvrängningar och drivet, nästan dansant trumspel av gamle Helmetbatteristen John Stanier. Halsbrytande bra.
Med en liknande fast mer våldsam inställning tar Dillinger Escape Plan den avancerade extremmetallen till svindlande höjder. Få band kan röra sig över så pass stora ytor utan att det känns sökt, krystat och poserande provokativt. Att de är hårda som granit och på samma gång får musikteoretiker och hardcorefolk att räkna takter och skaka skalle tills de kräks är ju väl känt sedan tidigare. Här är de ohämmat melodiska, kommersiella inslagen än bättre bearbetade samtidigt som vissa spår är tonsatt migrän av bästa, eller kanske värsta, märke. Beskrivningar i stil med "omskakande" underpresterar i sammanhanget.

Årets nykomling är Baroness. Deras fullängdsdebut är underbart avig och svår att beskriva på ett vettigt sätt. Ett försök: progressiv sludge metal. Mäh. Ett band som Mastodon känns avlägset besläktat, men kanske mest rent attitydmässigt och lite i det frimodiga gitarrspelet. Inget känns omöjligt, de verkar lite som i ett eget universum där de själva styr över naturlagarna.
Ungefär som Refused gjorde. I snart tio år har Umebandets The shape of punk to come varit en måttstock. Vartenda argt, ungt amerikanskt band har försökt att om inte apa efter, så i alla fall ta några små myrsteg i närheten av den kolossala ek som Refuseds portalverk utgör. Band har vallfärdat till studion Tonteknik i Umeå för att spela in i förhoppning om att åtminstone ett uns av albumets storhet ska fastna på det egna alstret.
Nu kommer äntligen någon någorlunda nära. Tiden var slutligen mogen för Miamibandet Poison The Well att ömsa skinn och krypa in i en ny, våghalsigt skuren kostym. Versions böljar fram och tillbaka, till en början blir man mest sjösjuk och upplever delar av albumet som lite gapigt. Men efterhand träder nyanserna, viljan, fram bättre och Versions framstår som ett kompromisslöst verk att beundra i sann Shape of punk-anda. Och ja, det är inspelat i en viss studio i norra Sverige. Allt går igen. Och det är inte alltid så dumt.

Nästan på listan: groovemännen i Down, ultraonda Watain, ambitiösa The Ocean, övertygande Against Me, Coheed and Cambria (som jag inte riktigt hunnit med), Evile & Municipal Waste, Neurosis samt Nine Inch Nails och Queens of the Stone Age (alltid).
Annat: Arcade Fire, Dungen, Radiohead, MIA.

Allt gick igen 2007

Allt går igen. 2007 var det stora retroåret för thrashen, skriver Jonas Kihlander.