Allt ljus på två grälande kvinnor
En försummad dotter ställer sin karriärinriktade mamma till svars. Dramaten gör "Höstsonaten" brutalare än Ingmar Bergmans film.
Marie Göranzon och Maria Bonnevie som mor och dotter i "Höstsonaten" som nu får svensk premiär på en teaterscen.
Foto: Sören Vilks
Men är det verkligen nödvändigt? Går de verkligen att göra i bättre versioner än originalens?
- Nödvändigt vet jag inte, men i grunden är det väldigt bra manuskript. Man kan betrakta texterna som fristående verk, öppna för egna tolkningar, precis som Ibsens "Ett dockhem", säger regissören Stefan Larsson.
Efter tv-dramat "Scener ur ett äktenskap" har han nu tagit sig an nästa Bergmanklassiker, "Höstsonaten". En kvinnlig världspianist och hennes dotter (Marie Göranzon och Maria Bonnevie) träffas för första gången på sju år och har en djupgående uppgörelse.
I skuggan av moderns konstnärskap står hennes två döttrar, varav den ena är svårt handikappad. Föreställningen blir till "En lång dags färd mot natt" menar Stefan Larsson, nöjd över att det för en gångs skull är två kvinnor som får allt grälutrymme på stora scenen.
Får man sympati för konsertpianisten Charlotte?- Ja. Man kan tycka att det är svårt att förstå en kvinna som väljer bort sina barn, men hade det varit en man hade vi förstått det så mycket bättre.
- För varje konstnär på en viss nivå finns det alltid ett pris att betala i slutänden för en nödvändig självupptagenhet. Det är alltid någon som hamnar i kläm.
"Höstsonaten" har premiär lördag 14 november.
Så jobbar vi med nyheter