Varje generation tycks nymornat behöva upptäcka frågan om vad det är tillåtet för författare att skriva om och diskutera den som om den aldrig diskuterats förut.
De senaste åren har det handlat om författare som Knausgård och Felicia Feldt, något tidigare var det Maja Lundgren och Carina Rydberg, i Finland var det för en generation sen Henrik Tikkanen och Christer Kihlman.
Men i Anna Williams nya, alldeles utomordentliga biografi över Agnes von Krusenstjerna, Från verklighetens stränder, läser jag att Dagens Nyheter redan vid årsskiftet 1911–12 gjorde en enkät på temat ”Litteraturens fri- och rättigheter” med tre frågor: ”Kan ett arbetes konstnärliga arbete försvara ett än så fritt bruk av modeller ur verkligheten? Äro vissa ämnen och språkliga uttrycksmedel obrukbara för konsten och oförenliga med anspråken på konstnärligt värde? Anser ni att det ligger någon konflikt inunder den ständigt framträdande spänningen mellan de estetiska och de moraliska värdena?”
August Strindberg var den mest kända – och också mest utmanande – av de författare som besvarade frågan och han skrev: ”Gränserna för det tillåtna och passande kunna icke uppdragas, och det är lönlös möda att söka göra det.” Marika Stiernstedt - feministen och socialisten som långt senare skulle lämna ut sitt eget äktenskap med författarkollegan Lubbe Nordström - svarade: ”Jag tänker att i den verkliga konstnärens degel kan allt smältas och därur framträda skönt.” Men som den bördsaristokrat hon trots sina radikala idéer ändå var tillade hon: ”skönheten kan aldrig bli detsamma för alla, kan aldrig fullt demokratiseras.” På samma linje var den tredje tillfrågade, Henning von Melsted, den fria erotikens förespråkare och i dag bortglömd: ”Allt mänskligt kan återges i ord, och alla ord har författaren rätt att använda i sina skildringar som målaren färgerna i färgskalan.”
Jo, här är de så innerligt eniga, de här tre samtidsgisslarna, men man kan undra vad Melsted egentligen tyckte några månader senare när Hjalmar Söderberg tecknat ett elakt porträtt av honom i Den allvarsamma leken. Vad man också kan undra över är varför diskussioner av det här slaget så ofta – och oftare i dag än för hundra år sen – utgår ifrån att man skriver för att hämnas eller åtminstone avslöja? Med viss nostalgi återvänder jag till den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin som betonade att författaren inte behöver nöja sig med att säga sitt och förhålla sig till sina personer som till objekt utan kan låta dem träda fram som subjekt, kapabla att tala med egen röst och på egna villkor - eller svara, utifrån sin egen position och sin egen erfarenhet. ”Det är viktigt med dialog,” säger vi i dag i alla tänkbara sammanhang. Bachtin trodde på en dialogisk litteratur. Kunde inte vi göra detsamma?