Vi vill så gärna förenkla och hitta schabloner att förhålla oss till. Papparollen är en av de värst drabbade. Inför fars dag dyker det som vanligt upp reklam som tipsar om gulliga specialetiketter på whiskeyflaskor och minst en nyhet om en missriktad kampanj för damunderkläder. Det är lite tröttsamt.
Den endimensionella pappafiguren lutar sig mot en lång tradition, från "Gud, fader, den allsmäktige" till journalisten Dick Sundevalls storsäljande "Du ska bli pappa", som har kommit i många upplagor sedan 1994. Sundevalls numera rätt kritiserade bok är outhärdligt grabbig och endimensionell i sin jargong och redogör bland annat för mannens känslor inför sex då en bebis är närvarande. Med ett kvinnligt spädbarn bredvid sängen blir han orolig för att barnet ska undra vad det är för monster som förgriper sig på modern, medan ett manligt får en blinkning - titta noga, min son, så kanske du lär dig några trix.
Det mest försonande man kan säga om "Du ska bli pappa" är att den ändå pläderade för en mer aktiv papparoll och att den, genom sina höga upplagor, har banat vägen för den flod av mer varierade pappaböcker som dykt upp på senare år. På andra sidan skalan finns Johan Nilssons nästan lika klassiska "Koka makaroner" (2003) som faktiskt utgår från att fadersgestalten kan vara en vårdare som tar halva ansvaret. Men också Nilssons version av pappan är en smula endimensionell eftersom den presenteras med en underton av tillkämpad eller övertydlig känslighet.
Inom skönlitteratur och annan konst har vi samma drift att välja ut ett exempel och göra honom till regel. Litteraturen är full av frånvarande pappor, säger vi och pekar på Pippis kolonialistiskt anstrukna farsa. Pappan är alltid grym och hotfull, säger vi och river fram Jan Malmsjös sadistiska plastis från "Fanny och Alexander". I själva verket är pappan betydligt mer mångdimensionell än så och kommer i de flesta smaker.
Patriarken är exempelvis inte alls så avskaffad som man kunde tro. Med den före detta konstkritikern och akdemieledamoten Ulf Lindes frånfälle märks en förstämning i svenskt konstliv som visar att han aldrig riktigt stigit ner från tronen som andlig fader. Och med sina feta dagböcker försöker Lars Norén gjuta sig en liknande tron av allsmäktig sanningssägare några meter ovanför alla andra. Efter den första dagboken var människor upprörda över alla påhopp. Efter den andra är människor bedrövade för att de inte omnämns och får en faderlig glirning.
Det som möjligen förenar de flesta pappabilder är att vi tenderar att älska honom hur han än beter sig. Vem står emot den frejdige Efraim, och vem älskar inte att hata Malmsjös biskop? Bara den här veckan har en flod av pappor flutit över UNT:s kultursidor. I "Drottningens hemlighet" gräver Johan Åsard i Walther Sommerlaths nazistiska historia och förklarar kungahusets oförmåga att hantera faktum med drottningens faderskärlek.
Komikern Henrik Hjelt besökte stan med en föreställning som bygger på egna erfarenheter av att vara pappa. Åsa Linderborgs alkoholiserade men kärleksfulla far är veckans stora filmpremiär, och det får anses symptomatiskt att Linderborg själv inte är nöjd med hur hennes pappa presenteras. Och i dag kan man fira självaste dopparedagen med familjeföreställningen "Emil i Lönneberga" på Konserthuset. Femtio år efter det första boksläppet tycker vi fortfarande att det är förtjusande att förfasas över Anton Svenssons koleriska uppfostringsmetoder.