Jag vet inte om du kan läsa det här, men jag vill ändå skriva till dig i hopp om att du vakar över oss. Det är jag nästan säker på att du gör.
Jag var för liten för att vara med när du somnade in men jag kommer så väl ihåg hur pappas röst lät när mamma ringde från sjukhuset. Jag satt i hörnet av soffan och bara nickade när pappa sa att du hade flyttat upp till himlen. Såklart det gjorde ont i mitt sjuåriga hjärta att inte ha dig här längre, vem skulle jag nu spela schack med? Vem skulle nu bjuda mig på godis som jag egentligen inte tyckte var gott?
Jag kommer inte ihåg så mycket mer om dig än att vi spelade schack och åt godis när vi träffades, jag kommer inte ens ihåg din röst. Men det gör inget för jag har minnena som jag får ett leende, men också en tår av.
Några dagar efter du somnat in så sa mamma att vi skulle säga hejdå till dig. Jag kommer så väl ihåg hur du låg i din kista i ljust trä och hade din finaste kostym på dig. När det var dags att gå fick jag krama dig en sista gång.
Detta kom att bli mitt sista möte med dig, och den bilden kommer jag bära med mig resten av livet. Du såg så fridfull och vacker ut och det har du alltid varit, ända tills slutet.