Älskar sin hatade förort

I början av 90-talet ljög Johanna Langhorst när folk frågade var hon bodde. Hjulsta, sade hon, för att det inte hade lika dålig klang. När hon slutade ljuga blev hon ständigt ifrågasatt: Varför flyttade hon inte därifrån? Bilden av Tensta var redan då förknippad med kriminalitet, bidragsberoende och segregation.

Flytten till Tensta var mest en slump, men hon och hennes familj kom att bo kvar i Stockholmsförorten i 17 år.
Snart lärde de sig att uppskatta och älska sin hembygd; den stora, rymliga trean på Dyvingegränd 21, husen som låg utspridda som på en grön filt med träd, buskar och lekplatser, det bilfria området där barnen kunde leka fritt.

Nu är det ett par år sedan hon flyttade därifrån, en ofrivillig flytt präglad av sorg och en känsla av att svika Tensta. Men äldste sonen Leslies trauma efter att ha blivit rånad i området två gånger var för stort för att familjen skulle kunna bo kvar.
– Det är inte säkrare att bo i Farsta, dit vi flyttade, för unga killar. Men han har inga minnen därifrån av att ha blivit rånad, konstaterar hon lakoniskt.

Johanna Langhorst förnekar inte att det finns problem i Tensta, men Förortshat är hennes sätt att ta sitt personliga ansvar för att nyansera bilden av en bespottad förort. Den som bara har följt medierapporteringen – där 70 procent av artiklarna om Tensta tar upp negativa ämnen – vet kanske inte att 65 procent av alla som bor i Tensta-Hjulsta trivs mycket bra eller ganska bra i området.

I sin bok intervjuar Johanna Langhorst slumpmässigt utvalda människor vid Medborgarplatsen i centrala Stockholm, om deras syn på Tensta. De svarar artigt och förhållandevis försiktigt, men med den negativa andemeningen det är fulare, sämre och mer kriminellt där. Själv skriver hon att hon ibland tänker på Tensta som horan på skolgården. Den där tjejen som alla vet allt om, just för att de inte vet någonting.

För att sticka hål på fördomarna vänder hon sig till statistiken. Den visar exempelvis att antalet anmälda brott i miljonprogrammen Botkyrka och Tensta är långt lägre än i innerstadsdelarna Södermalm och Norrmalm. Men det är en uppgift som sällan hörs i debatten.
– Det är skönt för folk att höra att det går dåligt för förorten. Man vill känna att man lever ett gott liv själv, man vill höja sig själv i jämförelse med det där dåliga förortslivet. Jag tror att det är så enkelt, det är vi och dom och allt som händer där är farligt och dåligt och otäckt, säger Johanna Langhorst.

Du kallar det för förortshat – varför väljer du ett så polariserande ord?
– Först såg jag det som ett förakt, men när jag började skriva så hittade jag så himla många texter som har fått genomslag som var så fullständigt genompyrda av något som var starkare än förakt. Det är faktiskt ett hat och det föder hat att skriva och uttrycka sig på det här sättet om förorten hela tiden.

Texterna hon talar om är bland annat Per Svenssons kritikerrosade bok Storstugan eller När förorten kom till byn – där författaren öppet redovisar sitt personliga agg till förorten – och arkitekten Ola Anderssons bok Vykort från Utopia där det till exempel står att förorten skapat problem som segregation och skyhöga priser på bostäder och lokaler i innerstaden. Som om det var förortens fel att det är dyrt med innerstadslägenheter.

I grund och botten handlar föraktet mot Tensta och andra förorter inte om höghus, utan om ras och klass, hävdar Johanna Langhorst.
– Hatet mot förorten är ett av uttrycken för motvilja mot verklig integration. Man väljer ut vissa bostadsområden där det bor många invandrare och pekar ut dem som misslyckade. Då har man också förknippat alla dem som bor där med problemen. Det är en retorik som känns igen från 30-talet.

Johanna Langhorst
Ålder: 41 år.
Bor: I Hökarängen i Stockholm. Jag skulle jag hellre bo i Bredäng eller Skärholmen, men det var jättesvårt att byta lägenhet. Ingen ville flytta från Skärholmen till Tensta.
Familj: Barnen Leslie, Enzo och Zelda.
Yrke: Radioproducent och reporter. Fick ta emot Ikarospriset 2012 för serien Smuts som hon gjorde tillsammans med Emma Janke.
Förebild: Birgitta Stenberg. Det är en kvinna som fortfarande bara gör som hon vill, fast hon är gammal nu.

Tensta
Tensta är en stadsdel i Stockholms kommun, med drygt 18 000 invånare, varav 86,7 procent har utländsk bakgrund. Området med 6 200 bostäder byggdes 1966–1972. För planeringen stod en grupp arkitekter vid Stockholms stadsbyggnadskontor med Igor Dergalin och Lars Brattberg som frontfigurer. Trafiksepareringen är ett viktigt inslag – bilister och fotgängare skiljs åt i området. Stadsdelen har ett tjugotal områden, med sinsemellan ganska olika karaktär.Källa: Förortshat och Stockholms stadsmuseum