"Av två människor utan erfarenhet om Gud, står kanske den honom närmast som förnekar honom.” Så skriver den kristna filosofen Simone Weil, och jag tror att det ligger något i det. Åtminstone tycks konsternas historia ge en uppsjö exempel i den riktningen.
Låt mig bara ta upp ett av de tydligaste, den konstnärliga gestaltning av den kristna urberättelsen som för mig personligen betytt mest av alla: Pier Paolo Pasolinis film Matteusevangeliet.
***
Företrädare för katolska kyrkan hade av naturliga skäl sina farhågor inför premiären 1964. Ett år tidigare hade ateisten och marxisten Pasolini dömts till fängelse på grund av blasfemi i ett föregående verk. Men farhågorna kom på skam.
Filmen är i sin karga nakenhet och närhet till såväl Människosonen som de fattiga omkring honom i både realistiskt och religiöst avseende fullständigt övertygande. Pasolini har drivit all potentiell idealism ur skildringen lika skoningslöst som Jesus drev orena andar ur besatta, och kvar blir människans helighet, fullt synlig.
En hädare och ateist som upphovsman till vad Vatikanen 1999 faktiskt utsåg till historiens bästa bibliska film. Hur gick det till?
Enkelt.
Regissören har ingjutit vad han vet om det djupast mänskliga – sorg, förödmjukelse, hopp – i sin konst, och det räcker långt. Finns det en gud så står Pasolini i sitt filmskapande honom närmare än en troende spekulant som Mel Gibson (som också gjort en Jesusfilm) – om inte så lider vi en akut brist på gudomlig rättvisa.
***
En kristen med känsla för det tillspetsade skulle kanske förklara fenomenet som en ”andens triumf”, besläktad med den marxistiske filosofen Georg Lukács ”realismens triumf”:
På samma sätt som sanningssökande, realistiska författare enligt Lukács inte kan undvika att verka progressivt, oavsett deras konservativa agenda, kan Pasolini i sin medkänsla och sitt synliggörande av det mänskliga eländet inte undvika att skapa konst med religiös räckvidd, oavsett hans ateism.
Enligt studieförbundet Sensus, som varit med och initierat beställningen av den nya Lukaspassion som uruppförs i Domkyrkan i kväll, har vissa höjt på ögonbrynen åt att icke-troende socialisten Göran Greider skrivit de kompletterande texterna. Då kan jag som läst lugna eventuella skeptiker: ni ha inget att frukta. Greider har liksom idolen Pasolini vänt det lika krassa som varmt medkännande ljuset mot fattigdomen, förnedringen och förtrycket – den fond mot vilken hoppet träder fram och blir meningsfullt. Han tror kanske inte att Jesus är Guds son, men han vet att det är sant som Simone Weil skriver:
”Synd är ingenting annat än att inte kännas vid det mänskliga eländet.”