Andersson Wij en stark berättare

Det nya albumet visar en tendens att skala av, och renodla lågmäldheten. Andersson Wijs pianist och turnépartner Robert Qwarforth har hjälpt till att producera. Flera av arrangemangen koncentreras till den senares smakfulla piano och den förres akustiska gitarr, ibland med lätt bandkomp åt countryhållet, men utan att ta bort den akustiska känslan. Tillika svarar Joakim Milder för diskreta, transparenta stråkfonder i några av låtarna.Tomas Andersson Wijs båda yrkesbanor tycks knytas samman i hans sångberättande. I sina sånger väver han in bilder från då och nu, och sätter individen i ett sammanhang, ett Sverige där folkhemmet brutits upp, men där miljonprogrammets monument står kvar ²i cement och glömska².Flera av sångerna på Andersson Wijs nya album tycks anknyta till ett sökande efter det förflutna, efter rötterna och barndomens förlorade lycka, med en melankolisk tvekan kring vad som egentligen går att hålla fast vid. Minnena och fragmenten bildar ett sammanhang som även tycks hänga ihop med hans tidigare skivor. Den i höstas ep-utgivna Blues från Sverige är ett gott exempel på hans förmåga att fånga svenska miljöer och stämningar med några sparsamma penseldrag, här till exempel från Stadshotellet i en norrländsk stad. Det är mer höst och vinter än sommar på Tomas Andersson Wijs nya album. Och igenkännandet, medkänslan med de helt vanliga människorna är viktigare än frustrationen. Närmast en regelrätt kärlekslåt kommer Sången om dig och mig, men då handlar det mer om möte och gemenskap i vidare mening än om klichémässig sångtextromantik. En annan låt på skivan förmedlar solidaritet med flyktingen, emigranten, inte med pekpinnar utan som ett personligt avtryck.Och även om Tomas Andersson Wij gör ovissheten till något av ett credo, så handlar det lika mycket om lågmäld förtröstan. Hans religiösa bakgrund tycks utgöra en resonansbotten, ordet bön nämns flera gånger. Några av sångerna blir mer symboliskt mångtydiga än berättande, till exempel avslutande Trummorna och musiken, och drar nästan åt Dylan.Allt detta framför Tomas Andersson Wij med ett återhållet melodi- och klangspråk och en naken, bärig sångröst som tycks ha växt sig starkare från skiva till skiva. Även om han ibland drar ned uttrycket till en knappt hörbar viskning, så att man får kika i konvolutet efter texten. Min enda invändning gäller möjligtvis att han nu behöver gå vidare, inte behålla ett tonfall som med tiden kan börja kännas lite invant.