Andlig allsång avslutade festivalen
Efter några intensiva dagar med andlig musik av varierande slag och från olika länder och kulturområden efterlyser UNT:s Andreas Jakobsson mer tvivel på Sacred Music Festival.
När tv-programmet hela kyrkan sjunger återuppstod i liveform och avslutade helgens Sacred Music festival i Konserthuset i Uppsala blev det lite mer förståeligt. Konceptet var en kristen Allsång på Skansen. I stället för Tomas Ledin som sjunger meningslös pop om sommaren framförde Gladys del Pilar övertygande gospelklassiker. I stället för olidliga schlagermedleys bjöds det Pärleportenmedley. Och som allsångsledare kändes Margit Borgström åtminstone piggare än Anders Lundin.
För en hedning som jag blev hon lite obehaglig också. Som när hon upphetsat mässade som en sydstatsamerikansk väckelsepredikant. I övrigt var det helt okej underhållning. De skickliga musikerna fick till och med Pärleporten och Fader vår att rocka. Och den där fobin mot det andliga har kanske mest med närheten att göra.
När Blind Boys of Alabama kvällen innan fick ett fullsatt Sal D att resa sig som ett kyrktak på lördagskvällen gav det inte upphov till samma nervösa handflatssvettningar. Inte ens när Jimmy Carter leddes runt i publiken som en frälsare. Ju längre bort från den svenska verkligheten ju mer känns det som att det handlar om musiken snarare än kristna budskap. Även om de blinda pojkarna säkerligen inte skulle hålla med. Den fullsatta lördagskvällen var både en musik- och publikmässig succé.
På Sacred Music Festival gavs mest musik som hade en rent textuell koppling till religion plats. Vare sig det handlade om sjöandar i Tchadsjön, svenska frikyrkliga sånger eller sufism så lämnades tvivlarna mest därhän (så länge det inte handlade om folk som en gång tvivlat, men sedan kommit till insikt).
Närmast kom nog jazztrion Ingebrigt Håker Flaten, Håkon Kornstad och Jon Christensen som bråkade med den norska koraltraditionen och tvingade in den i ett modernt jazzformat. Även Parissas tolkningar av Rumis ambivalenta dikter fick det att bulta i en ofrälses hjärta.
På Hela kyrkan sjunger-konserten är tvivlet bortrationaliserat.
- Jag har valt himlen, ropar Margit Borgström till den näst intill fullsatta konsertsalen.
- Jag med, svarar kvinnan bredvid mig, sträcker upp händerna mot takbelysningen och suckar djupt.
Så jobbar vi med nyheter