Ida och Christer faller handlöst för varandra när de blir lärarkolleger på samma skola. Snart har de flyttat in tillsammans och börjar prata om barn, men det dröjer inte länge förrän deras instabila psyken skär djupa sår i förhållandet. Christer har ett maniskt kontrollbehov och är sjukligt svartsjuk, Ida lider av vanföreställningar och är på gränsen till ett totalt sammanbrott. Ärligt, kärleksfullt, och väldigt explicit sex varvas med ett maktspel där Christer sakta men säkert formar Ida till en marionettdocka som endast finns till för att tillfredsställa hans begär.
Filmen Vi har varit omtalad långt innan den nådde biograferna. Regissören Mani Maserrat pantsatte sin lägenhet för att kunna genomföra filmen, och lyckades även få Gustaf Skarsgård och Anna Åström att ställa upp gratis, med löften om att få betalt först om filmen såldes in till biograferna. Efter att ha sett resultatet är jag tacksam för att de vågade satsa på Jens Jonssons manus, även om det är ojämnt.
I flera scener är detta en djupt upprörande film. Det är ett intimt och passionerat spel mellan huvudrollsinnehavarna, och sättet de förstör för sig själva gör att jag stundtals vrider mig i biostolen. När det fungerar som bäst känns det äkta till den grad att jag nästan vill skrika ut: ”sluta, varför gör ni så här?”
Men där emellan är det övertydligt. Den enerverande musiken låter oss veta att ”nu är det någonting skumt på gång” och scenerna i Idas klassrum lyckas inte alls få luften att vibrera på samma sätt som den gör inne i parets lägenhet. Det i sig hade inte varit ett problem om det handlade om att just släppa på spänningen för att sedan bygga upp den igen, men det är tyvärr inte vad Mani Maserrat gör. I stället försöker han bibehålla samma höga intensitet hela tiden, vilket är ett närmast hopplöst projekt när Gustaf Skarsgård och Anna Åström stundtals skapar en stämning som skulle få Hitchcock att känna sig nervös.