"Fri är jag bara om jag kan välja mina val". Jag läser idéhistorikern Sven-Eric Liedmans nyutkomna bok Livstid och meningen dröjer sig kvar. Medan blanketten om skolval ligger hemma på köksbänken. Och medan diskussionerna om fattigdom fortsätter i medierna.
Det diskuteras vem som egentligen kan kallas fattig och det är inget fel i sig: statistik är viktigt och statistik bygger på definitioner. Men fattigdom handlar också om hur man själv upplever sin tillvaro. Om den alls kan påverkas. Eller om allt bara blir - åt helvete, dessutom. Liedman: "I underläge blir valen lätt desperata eller försvinner i en grå sörja av glanslösa vardagar".
Janne Josefssons kamera fann inga trasiga skor i Uppdrag gransknings omdebatterade program om barnfattigdom häromveckan. Men förståelsen för fattiga människor - eller utsatta, för att använda ett vidare begrepp - måste sträcka sig längre än det en kamera kan registrera eller ett öga kan se: att somliga inte upplever sig ha några val.
I en annan uppmärksammad dokumentär, Den fastspända flickan av Daniel Velasco som sänts i P1, ges inblick i psykiatrins bemötande av den unga kvinna som blivit grovt våldtagen av polischefen Göran Lindberg. När psykiatern Gefvert, vd för bolaget Närpsykiatrin i Enköping (och med verksamheter i Heby, Tierp, Älvkarleby och Östhammar) säger att "hon började hora innan det här med Lindberg hände" är det som om han säger att hon redan hade gjort ett val. Han framställer även hennes självskadebeteende som vore det ett val när han kräver att hon ska "sköta sig".
Utsatthet är alltså inte bara en frånvaro av val, det är också att inte själv få definiera vad som är ett val.
Och den person som inte får göra det är definitivt inte fri.
Men är då någon människa så fri att hon rentav kan välja sina val, som Liedman uttrycker det? En kvinna kan ha de bästa förutsättningar, tro sig välja "rätt" man och sedan befinna sig i en situation där hon blir slagen och förnedrad. De misshandlade kvinnor vars berättelser nu gestaltas på Uppsala stadsteater, i pjäsen Lyckliga slut av författaren Susanna Alakoski (intervjuad i UNT 23/1), har knappast valt sina öden.
Det är nog sällan vi kan välja våra val och valen är sällan fria för de består av myriader av oöverblickbara komponenter. Vi kan välja mellan massor av skolor för vår dotter men där finns ingen som kan garantera att hon kommer att trivas.
Kanske är det så som Liedman skriver i sin bok om "livstid, samtid och livsval", där han betraktar såväl filosofer som vardagligheter från en position sent i livet, att många av livets stora val blir tydliga först i efterhand.
Men han skriver också: "Det händer att val som känns avgörande verkligen förändrar livet. Är det sådant som är lycka? Det kan också vara grunden för en pinande, kanske livslång olycka."
Det är valfrihetens pris: att det alltid finns en risk att välja fel. Och för en del människor blir priset för de felaktiga valen högre.