Claes Andersson, psykiater, jazzpianist, före detta finsk kulturminister och poet, bekymrar mig. När jag sätter mig ned med den forna kulturministerns Hjärtats rum. Valda dikter 1962–2012, låter jag utan att tänka närmare på saken Thelonius Monks allra bästa skiva Thelonius himself strömma ut ur datorns högtalare. Jag arbetar i ett källarkontor. På min högra sida sitter en forskare som skriver en avhandling om klass och genus. På min vänstra sida sitter en musikjournalist som ledigt skriver om det mesta från folkmusik till dödsmetall.
Jag är mycket yngre än Claes Andersson men tillräckligt gammal för att vädra den medelåldersångest som ska ersätta 35-årskrisen. Jag är man. Jag är högutbildad men, som källarkontoret antyder, är mitt kulturella kapital (som i och för sig inte är särskilt imponerande) betydligt högre än min inkomst. Jag har röstat mot mitten vid ett tillfälle – i ungt oförstånd tyckte jag att det var lämpligt att ge bort en röst i ett kommunalval till en vän som fyllde år och lät honom bestämma (han valde sin syster) – i övrigt är jag hyfsat vänsterorienterad, ibland grön. Jag är medelklass.
Jag älskar konst men ogillar konstlivet. Jag är gift. Jag har ett barn och får snart ett till. Jag är vit. Jag gillar flaskvatten och en lång rad vänner och bekanta tycker att jag borde skämmas. Jag famnar skulden som begrepp och har inga problem med att allt som är fel med patriarkatet och den globala ekonomin är mitt strukturella ansvar. Jag ser inte symbolisk skuld som ett knäckande kors utan mer som en ofrånkomlig post it där det står att det privata är politiskt. Jag tycker att det är en bristsjukdom att inte kunna tänka i strukturer. Jag gör så klart inte ens hälften av det jag borde.
För flaskvattnet känner jag dock inte den minsta skuld. Jag tycker mycket om rödvin. Jag tycker ännu mer om cigaretter och saknar dem alla dagar om jag inte, undantagsvis, tillåter mig ett återfall. Jag pendlar ständigt mellan hybris och självförakt. Jag njuter av att beklaga mig.
Jag är, för att sammanfatta mina bekymmer, något av en inkarnation av Claes Anderssons ideala läsare. I alla fall om man tillåter sig att tala med den lite nötta Bourdieu. Den boll som Andersson med sin lyrik sparkar i väg från sin väldigt gynnsamma position på det kulturella fältet landar på ett ungefär där jag befinner mig. Och det här med att vara en vandrande målgruppsoptimering gör mig en smula obekväm.
Eller också drabbas jag bara av tanken när Tua Forsströms urval, som kronologiskt rör sig genom författarskapet, kommer fram till samlingen Under från 1984 och raden ”Thelonius sitter på havsbottnen och spelar”. Det är nämligen inte särskilt unikt att tillhöra den folkkäre Claes Andersson målgrupp. I synnerhet inte med tanke på att hans poesi redan i debuten 1962 utmärkte sig genom ett brett tilltal som inte alls var intresserat av att stanna i de dammiga salonger där en högstämd senmodernism regerade. Det är kanske till och med svårare att hamna utanför målgruppen i det stora paraply som Claes Anderssons lyrik vecklar upp i och med det som kritikern Michel Ekman, i ett efterord, identifierar som poetens genomgående målsättning: ”att skriva så att världen återfår något av sin förlorade förtrollning.”
I vanliga fall händer det att jag stör mig en smula på det övertydligt grovhuggna i Anderssons äldre diktsamlingar, men i Forsströms urval märks väldigt lite av den dästa jazzmannens ointresse för formella experiment.
Här finns förstås de patostyngda, ofta roliga, uppräkningsdikter som är något av Claes Anderssons signum. Men det finns också väna rader om kärlek och bantning, fränt 60-tal, aggressivt omvärldstolkande 80-tal, enkla naturskildringar och färska iakttagelser om katastrofen i Fukushima och andra aktuella händelser.
Och precis som sina jämnåriga kolleger skriver Claes Andersson om döden. Medvetenheten om livets förgänglighet och den förstående färden mot mull eller aska har för övrigt alltid varit ett kärt tema för Andersson, som redan 1965 skrev sin klassiska dödsdikt Hamlet -66, som (ny)sakligt gick igenom det efterliv som börjar med likstelhet och slutar med upplösning eller mumifiering.
Kanske gör det inte så mycket att marknadsavdelningen har slagit fast att jag är en lämplig publik för Claes Anderssons dikter. Kanske är det till och med så att han visar att poesi kan vara något som angår en förödande majoritet. Alla är en målgrupp jag gärna tillhör.