Är sagan den nya realismen?

KRÖNIKA. På Fyrisbiografen i Uppsala visas just nu två filmer som båda skildrar en utsatt social verklighet. I Pojken med cykeln möter vi den av sin far dumpade Cyril och i Mannen från Le Havre Idrissa, afrikansk flykting som med hjälp av den godhjärtade Marcel Marx försöker återförenas med sin mor.

Foto:

Kultur och Nöje2012-02-17 11:02
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Båda dessa filmer har, trots en stark verklighetsförankring, drag av saga. Aki Kaurismäki låter sin film, Mannen från Le Havre, mynna ut i ett närmast skrattretande lyckligt sagoslut. Till och med de annars så iskallt klarsynta bröderna Dardenne kan inte låta bli att strö lite sagostoft över sin film. De låter den cyklande och övergivna Cyril möta en god fe, i form av hårfrisörskan Samantha.

***

Även på Uppsala stadsteater pågår just nu något liknande. Där spelas Gertrud Larssons samhällssatir Den flygande handläggaren för utsålda hus. En pjäs som i allra högsta grad tar avstamp i verkligheten, närmare bestämt i den misärliknande omorganiseringen av Försäkringskassan, men där dokumentärteatern ändå känns väldigt avlägsen när alltihop tillslut förvandlas till en skruvad seriefigursfantasi. Så vad är det som har hänt? Kanske håller sagan på att bli den nya realismen, den tillvridna fantasin på väg att ta diskbänksrealismens plats.

***

Frågan som här uppstår är: Vilket är det bästa, mest effektiva, sättet att berätta om verkligheten? Är ett verk med en naturalistisk spelstil och strävan efter realism sannare än ett verk där en handläggare plötsligt börjar flyga? Själv tycker jag att filmer och teaterföreställningar med tydligt realistiska ambitioner ofta missar målet, att de känns mer konstruerade än de verk som snarare försöker skapa en egen verklighet. Jag har alltid tyckt att Roy Anderssons hårt stiliserade amatörer är mycket mer verkliga och levande än när, säg Helena Bergström, med rödgråtna ögon och rinnande näsa försöker simulera äkthet.

För samtidigt som det sagoaktiga alltså alltmer börjar infiltrera det dokumentära lever realismen ändå vidare genom samtidens starka sug efter just äkthet. Det suget märks i allt från dokusåpor till den självutlämnande skönlitteraturen. Men också i hur våra skådespelare agerar på teater och film. Att hålla sig med teatrala manér anses numer som något fult. Spelet ska vara äkta, genuint. Skådespelarna ska i allt högre grad vara sig själva på scen.

***

Det där är egentligen en rätt så orimlig tanke. För är det någonstans som realism inte är något att sträva efter, där den rent av är omöjlig, så är det på teatern. Det finns något så konstruerat och djupt onaturligt med teaterns själva situation som omöjliggör den typen av krav på äkthet. Inte heller på film är väl realism något särskilt eftersträvansvärt? För det är ju inte endast i förmågan att avbilda, utan kanske främst i sättet att förhöja och förvrida, verkligheten som konsten förmår utmana och skärpa vår blick på världen.