Arenarock som funkar sådär

Att dynga i väg ännu en raprock-platta med digitalt pynt, verser med en tomte som rappar och refränger med en kille som gapar var inte att tänka på. Nu när tredje plattan slutligen landar på skiv- och hårddiskar kan man konstatera att arenametallen har blivit ... arenarock. Med svenska öron mätt låter de ibland faktiskt lite som, jag skojar inte, tidiga Kent. Med internationella som Coldplay, och lägg till ett maffigt U2-komplex.
Det fungerar sådär. Singeln What I've done är svår att värja sig emot och i No more sorrow hittar de till slut rätt utvecklingsväg utan att tappa vare sig tyngd eller trovärdighet.

Sådant de borde klara sig utan är Mike Shinodas rap - frälsisdoftande spåret Hands held high är en av årets fetaste kalkoner - och alla dessa ballader som skräpar ned skivan. Ofta med ganska krystade ljudbilder som förstör för de ganska fina melodier som finns och ger ett allmänt överarbetat intryck. Att häcka 14 månader i studion var nog kanske lite väl.

Arenarock som funkar sådär

ARENAMETALL. Det har surrats länge om hur oerhört "progressiva" Linkin Park ska ha blivit. Och någonting var ju tvunget att hända.