Årets filmer

Midnatt i Paris
Regi: Woody Allen
Woody Allen tar oss med på en ljuvlig fantasiutflykt bakåt, till ett svunnet och namnkunnigt myllrande Paris på 1920-talet. Owen Wilsons storögda turistande amerikan får möta både Hemingway och Gertrude Stein, bland många andra och får i förbifarten skjuts på både romantiken och det egna författandet.  En av få filmer i år jag kan tänka mig att se om för det livsnjutande och lätt nostalgiska temat som är återgivet med så spirituellt och lättsamt handlag.

Play
Regi: Ruben Östlund
Årets svenska tankeväckare och samhällsspegel på bio. Regissören Ruben Östlund blottlägger skickligt mänskliga beteenden och hur vi förhåller oss till varandra. Han petar på våra fördomar om ”de andra” och om oss själva. Barnskådespelarna i huvudrollerna är fantastiska och berättelsen om några autentiska rån i Göteborg, som sker utan att något fysiskt våld utövas, är plågsam på ett helt annat sätt än vanliga thrillers.

Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
Nathalie Portman gör en imponerande rollprestation som en ung balettdansös som vill göra allt för att få huvudrollen i den romantiska helaftonsbaletten Svansjön och hon gör denna psykologiska thriller till en lysande film. Hon tampas med en hård koreograf och en pushande mamma, förutom det egna klivet till att bli vuxen. Så brister hon när hon ska söka ”den svarta svanen” inom sig för dansrollen. Den avslutande balettscenen är bokstavligen på liv och död, dansuttrycken fördjupas och blir långt mer starka och mångtydiga än vad originalkoreografin från 1800-talet någonsin avsåg.

Susanne Sigroth-Lambe


Melancholia
Regi: Lars von Trier.
Den alltid lika cyniske Trier har gjort ett enastående och gastkramande psykologiskt katastrofdrama där han ifrågasätter det mänskliga existerandet med fantastiska Kirsten Dunst i huvudrollen som Justine. Både Justine och hennes syster Claire (Charlotte Gainsbourg) ställs inte bara inför att tackla sina egna mentala problem, utan också jordens undergång. En karaktärsstudie med sagolikt foto. Tungt, svart och riktigt bra enigmatiskt skådespel.

Wuthering Heights
Regi: Andrea Arnold.
En av de mest intressanta regissörerna just nu är brittiska realisten Andrea Arnold. Här med en teatralisk och banbrytande tolkning av Emily Brontës klassiker Wuthering Heights i ett vindpinat Yorkshire i gråskala. Kärva vackra landskap, sorg och passion ställs i centrum i denna hypnotiserande film om klasskamp, makt och inre konflikter. Arnold och fotografen Robbie Ryan är en magisk kombination med ett intimt bildspråk. Ett kraftfullt filmiskt ögonblick.

Mannen från Le Havre
Regi: Aki Kaurismäki.
En av Nordens främsta regissörer är tveklöst Aki Kaurismäki. Alltid med empati och humanism tar han sig an den lilla människan och skildrar utanförskap med både allvar och humor. Här möter en pojke på flykt en solidarisk skoputsare. Regissören har ett alldeles säreget ord som färgar alla hans filmer om sympatiska människor i en hjärtlös värld. Han säger det han vill säga med bildspråket och dess detaljer. Fenomenalt skådespeleri och tekniskt välgjort.

Emma Dahlin


Melancholia
Regi: Lars von Trier
Jag brukar vara ambivalent inför Lars von Trier men Melancholia föll jag för handlöst. Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg och Charlotte Rampling lyfter filmen där jorden går under redan i inledningen och det sedan bara blir värre. Musiken, tematiken och fotot – där von Triers patenterade handskakskamera mixas med andlöst pampiga bilder från Tjolöholms slott i Halland – gör tillsammans Melancholia till årets största bioupplevelse.

Blue Valentine
Regi: Derek Cianfrance
Michelle Williams och Ryan Gosling är enastående i denna romantiska tragedi, som i nutid skildrar ett äktenskap i sönderfall och i dåtid visar hur de träffades och blev kära. Realistiskt om familjeliv som går i stå, förväntningar som kommer på skam och hur desperat man kan bli vid insikten om att allt redan är för sent. Scenen där paret gemensamt letar efter den vigselring som Gosling i vredesmod nyss slängt all världens väg glömmer jag aldrig.

Oslo 31 augusti
Regi: Joachim Trier
En dag, koncentrerad till 95 minuter långfilm, för att sammanfatta ett liv och söka förklara varför det gick så fel. Joachim Triers andra film, om missbrukaren Anders som genom ett melankoliskt filter rör sig genom hemstaden och sitt förflutna, är något av det vackraste jag sett komma från Norge någonsin. Belönades rättmätigt med såväl bronshästen för bästa film samt fick priset för bästa foto vid Stockholms filmfestival förra månaden.

Daniel Åberg


Svart Venus
Regi: Abdellatif Kechiche
Lysande om Saartjie Baartman, den svarta sydafrikanska kvinnan som lockades till Europa för att få uppträda som sångare och dansös, men som endast ställdes ut som en tämjd vilding i bur. Regissör Abdellatif Kechiche lämnar ingen oberörd, och det är stundtals groteskt och smärtsamt att titta, vilket är nödvändigt för att man ska förstå vad det här handlar om. Publiken tvingas motvilligt in i ett skådespel som på sina håll fortfarande pågår.

Blue Valentine
Regi: Derek Cianfrance
Michelle Williams och Ryan Gosling skapar hjärtskärande intimitet i en närmast gemensam roll som kärleksparet där den spirande förälskelsen aldrig övergick i varaktig kärlek. Med ett vackert bildspråk skildrar regissör Derek Cianfrance ett USA långt bortanför Hollywood, ett underklassens Amerika där familjen aldrig blev stöttestenen som behövs för att klara vardagen. Istället blev familjen en sten som krossade kärlekens drömmar.

Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
Natalie Portman är lysande i rollen som balettdansösen som offrar allt för att förkroppsliga den svarta svanen i Svansjön. Hon tvingas släppa taget om sina sinnen och störtar handlöst in i en värld av blodiga tår, panikångest, perfektion, depression, svek, förföljelser – allt för att någon gång kunna blomma ut som den vackraste av alla svanar. Darren Aronofskys mörka, suggestiva thriller är makalöst vacker med all sin smärta.

Kjell Vowles


The King’s speech
Regi: Tom Hooper
Den stammande kung Henry VI lär sig tala offentligt med hjälp av en talpedagog. På papperet låter det inte som något vidare filmuppslag. Men detta kostymdrama visade sig vara både gripande, storslaget och till och med underhållande (minns bara ”svordomsscenen”). Colin Firth och Geoffrey Rush excellerar i huvudrollerna i en rakt igenom välgjord film. Fyra Oscars blev det, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll genom Firth.

Bridesmaids
Regi: Paul Feig
Berättelsen om möhippan från helvetet är den bästa komedin på flera år - här följer den ena skrattframkallande scenen på den andra. Filmen är en triumf för Saturday Night Live-stjärnan Kristen Wiig, som både skrivit manus och gör huvudrollen som den försmådda brudtärnan Annie. I en lysande ensemble skiner Wiig själv allra mest och bjuder på ett komedispel i Katharine Hepburn-klass.

Winter’s bone
Regi: Debra Granik
En skoningslös värld målas upp i denna ”country noir”, där 17-åriga Ree letar efter sin skuldsatta knarklangare till pappa. Om hon inte hittar honom tvingas familjen sälja huset. Miljön - de fattiga Ozarkbergen i USA - är extremt ogästvänlig och Ree kan inte ens lita på sina släktingar (allra minst dem!). Men tack vare sin järnvilja lyckas hon komma långt ändå. Fängslande film som är nästan lika bra som Daniel Woodrells romanförlaga.

Harald Pålbrant