Ärlige Ed och hans bjärta livsverk
23 000 kulörta glödlampor och Honest Ed´s i jättebokstäver utmed två kvarterslånga husfasader. Nej, jag har inte räknat efter själv.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett lågprisvaruhus, som Börsen i Åkers styckebruk på 90-talet, men större, oöverskådligare, mer nertrampat och "insvettat". Den äldsta delen invigdes redan 1948, sedan har man bit för bit inkorporerat grannfastigheterna och slagit ut och flyttat om väggar. Golven är sannerligen crooked ("krökt", som också kan betyda "skum" eller "ohederlig"). Varorna exponeras trångt, på enkla träbord eller i rejält tilltagna plastbunkar. Husgeråd, hygienartiklar, mindre hushållsapparater, leksaker och finurliga pryttlar. Samt, mestadels fula, kläder huller om buller i små kaotiska högar. Inga expediter syns till, allt betalas i kassan - där man svårligen kan missa Elvisbysterna i matta pastellfärger. Men vad som verkligen förbryllar är detta som pryder alla tomma väggytor: åldriga tidningsklipp om svunna jippon, bleknade teateraffischer, inramade fotografier där ägaren poserar med olika halvkändisar samt handsignerade hälsningsporträtt från storheter som Frank Sinatra och Dean Martin. "Ärlige Eds" entreprenörsanda och expansionslusta må föra tankarna till Kamprad, men - så nästan skrattretande osmåländskt - här rör det sig om en man som vill synas minst lika mycket som han verkar! Och med lika stort hjärta som ego.
Jag blir nyfiken på personen. Känner jag inte till vem Edwin Mirvish är - förlåt: var?! Min sagesman tror inte sina öron. First time in Canada, huh? Ed gick bort för bara en vecka sedan, inför förberedelserna till sin nittiotredje födelsedag. Då brukar gatan förvandlas till ett nöjesfält med gratis utspisning. 2004 infann sig 60 000 gratulanter, i fjol fortsatte festen inne i huset och det mesta kostade 92 cent. Hur ska det nu gå med de fria kalkonerna till jul?
Jag blir tvungen att läsa på. Införskaffar självbiografin How to Build an Empire on an Orange Crate or 121 Lessons I Never Learned in School. Familjen Mirvish, med rötter i pogromernas Ukraina, flyttade 1923 från USA till Kanada. Fadern hankade sig fram som dörrförsäljare, tills han slutligen kunde överta en grönsakshandel. När han dog var Ed femton och måste hädanefter försörja sig själv med gästspel i åtskilliga affärs- och butiksbranscher, tills han slutligen kom över en stor lokal som han fyllde med varor som var lätt brandskadade eller billigt införskaffade från konkurslager.
Showbiz trädde in i hans liv vid åtta dagars ålder, exakt när första världskriget bröt ut. Rabbinen som närvarade vid hans traditionellt judiska omskärelse var far till Al Jolson: med tiden den första, sjungande, ljudfilmsstjärnan. Ed visste ingenting om teater när han 1962 köpte och restaurerade den nedläggningshotade Royal Alexandra, hade aldrig satt sin fot i England när han tjugo år senare gjorde samma sak med den ärevördiga Shakespearescenen Old Vic i London. I båda fallen finansierade han åtskilliga förlustår. 1993, när ingen sal i Toronto var stor nog för musikalen Miss Saigon, lät han bygga Princess of Wales Theatre. Lady Diana tillhörde givetvis hans stadiga brevvänner. Puh, what a guy! The most beloved Torontonian ever, försäkrar min sagesman.
Kalsingarna som jag kom över för en spottstyver hos Honest Ed´s är knappast sexiga, fast de sitter skönt.