Asmussen bevisade att ålder inte spelar någon roll

Folk har en besvärande förmåga att fokusera på fel saker när det kommer till ålder och musik. Forna elitmusiker kan spela aldrig så illa utan att någon vågar andas ett knyst om det och ungdomar som lärt sig några jazzackord hyllas helt utan rim och reson. Problemet med ett unisont lovordande är att det vattnar ut begreppen. Det innebär i sin tur att superlativen rörande den nu nittioårige Svend Asmussen riskerar att inte tas på allvar. Det är olyckligt. Där han på pappret är äldre än så gott som alla aktiva musiker, är han nämligen ur musikalisk synpunkt mer spännande än de flesta inom nordisk jazz.När Svend Asmussen senast gästade Sverige bjöd han på en av de tio bästa konserterna jag varit på. Över huvud taget. Detta i konkurrens med hundratals konserter i dussintals genrer. Han var då åttiosju år. Tre år har passerat sedan dess, vilket i viss mån märks på detaljarbetet och på att gitarristen Jacob Fischers roll på scenen vuxit, men Asmussen är alltjämt överlägsen många av dem som följt i hans kölvatten. Förvisso haglar pensionärsskämten ("ja, man är ju inte 89 längre") och anekdoterna sträcker sig hela vägen tillbaka till trettiotalet, men inte en enda gång under den två timmar långa konserten får jag anledning att ursäkta några felsteg med huvudpersonens ålder.Merparten av repertoaren är hämtad från skivan "Fit as a fiddle" (1999), däribland Bye bye blackbird som inleder tvekande i mediumtempo med trevande solon av samtliga medlemmar. Kvartetten fokuserar dock snabbt och redan på Take off blues börjar de finna god matchform. Där blueslåtar tenderar att vila på relativt enkla grunder, är denna ett bevis på att det finns undantag. Nog för att det också här rör sig om tolv takter, men istället för att laborera med några få ackord, har Asmussen här skrivit en blues som jagar igenom hela kvintcirkeln och dubbla dussinet ackord i högt tempo. Storm övergår sedan i My yiddish momme, en varsam judisk vaggvisa tillägnad Edith Piaf. Den funkiga shufflen Groove merchant tar vid och följs av den latinamerikanska Viento de madera där slagverkaren Alphonso Corea gästar förtjänstfullt. Den övergår i sin tur i Fiddler in Rio, Fletcher Hendersons pigga Wrapping it up och en fin Ellington-svit med balladen A prelude to a kiss som pricken över i:et.Lagom till slutet passar Asmussen på att åter bjuda upp gästande Corea för "ett brasilianskt uttryck för Dizzy Gillespies intryck av Tunisien" på danska. A night in Tunisia har sällan låtit så multikulturellt rätt. Precis som sig bör leder denna också till dundrande applåder och en stående ovation. Asmussen ler förtjust och konserten avslutas med att den nittioårige virtuosen går fram till mikrofonen och citerar Arnold Schwarzeneggers klassiska Terminator-replik: "I'll be back!"