Astrid Lindgrens krumelurpiller fungerar fortfarande
Astrid Lindgren skulle ha fyllt 100 år i dag och vi uppmärksammar naturligtvis den svenska barnbokens förnyare på hennes dag.
Astrid Lindgren skrev för att roa och trösta barnet i sig själv och hoppades på det sättet att andra barn också skulle få roligt och tröst.
Foto: Scanpix
"Ja, det var konstigt att vi inte lekte ihjäl oss." Så mindes den vuxne Astrid sin och de tre syskonen Ericssons barnaliv på prästgårdsarrendet Näs utanför Vimmerby. Nog för att Gunnar och Astrid och småsystrarna fick hjälpa föräldrarna med höskördar och ogräsrensning och potatisplockning, men det blev ändå mycket härlig tid kvar till att lyssna på sagor i Kristins kök och till att leka blindbock, inte nudda golvet och att hoppa i höet.
Att vara tonåring - det var däremot ett lidande för Astrid. Hon trivdes inte med sig själv. Kände sig inte vacker och var väldigt osäker på om hon ens hade någon lust att vara så värst vacker, fnittrig och ungflicksaktig.
Eftersom hon var duktig att skriva blev hon redan som sextonåring notisskrivare i Vimmerby tidning. Två år senare kom katastrofen. Arrendatorns Astrid blev med barn med sin chef på tidningen. En sak visste den olyckliga gravida artonåringen. Hon ville inte ha något som helst att göra med det väntade barnets far.
Astrid flyttade till Stockholm, arbetade hårt som stenograf, svalt, födde sonen Lasse. Lasse placerades i en dansk fosterfamilj och hans unga mamma hälsade på honom där så ofta hon bara kunde.
Nog är Lasses barndomshistoria inspiration till de många gripande berättelser av Astrid Lindgren som handlar om ledsna och ensamma pojkar. Gunnar i Nils Karlsson Pyssling, Rasmus i Rasmus på luffen, Bo Vilhelm Olsson, Skorpan Lejonhjärta och många fler känsliga småkillar.
Så småningom kunde Lasse få komma till mormor och morfar i Näs och senare också till sin mamma i Stockholm. Tjugotvå år gammal gifte sig Astrid med Sture Lindgren och några år senare fick Lasse sin lillasyster Karin. Under andra världskriget arbetade Astrid Lindgren åt försvaret i avdelningen för brevcensur (och fick en hel del information som hon kunde amvända i berättelserna om mästerdetektiven Blomkvist).
Sin litterära debut gjorde författaren Astrid Lindgren som 37-åring, år 1944. Ungdomsromanen Britt-Mari lättar sitt hjärta vann andra pris i en tävling. Vid det laget hade Astrid Lindgren redan också skrivit en berättelse som var inspirerad av både hennes egna och hennes pappas barndomsminnen, Alla vi barn i Bullerbyn.
Astrid Lindgren skulle ha fyllt 100 år i dag. Hon har däremot inte skrivit hundra böcker som jag och många andra brukar påstå. 130 berättelser är det som är samlade i 35 böcker. Dessa berättelser är översatta till mängder av språk. Alltifrån afrikaans till zulu.
Astrid Lindgren har fått mängder av pris och utmärkelser - men aldrig Nobelpriset. Hon har heller aldrig suttit i Svenska Akademien.
Men hon har fått Barnens Nobelpris. Barn i hela världen tycker att hon är världens bästa Astrid. För Barnens Nobelpris blev Astrid Lindgren mycket stolt och glad. Hon skrev nämligen inte för vuxna, utan för barn: "Jag vill skriva för en läskrets som kan skapa mirakel. Bara barn kan skapa mirakel när de läser."
När Astrid Lindgren år 1945 anonymt sände in manuskriptet till Pippi Långstrump till Rabén & Sjögrens pristävling, trodde hon inte själv att det skulle kunna bli en bok. Historien hade hon några år tidigare förnöjt Karin med, när dottern låg i sängen och var sjuk. Pippi Långstrump vann första pris i tävlingen. Prisjuryn mumlade sinsemellan beklagande att det inte var en kändis som vann. Nej, det var "bara en vanlig hemmafru" som hade diktat om den fräkniga flickan med apa, häst och gullpengar. Hon som äter krumelurpiller för att slippa bliva "stur". Pippi vet nämligen att blir man "stur", då får man liktornar!
År 1950 delades den första Nils Holgersson-plaketten ut. Priset gick till Astrid Lindgrens sagosamling Nils Karlsson Pyssling. Berättelserna i den samlingen, t ex Allra käraste syster eller I skymningslandet hör till det vackraste som har skrivits på svenska språket. De hämtar inspiration från Tusen och en natt, riddarsagor, H C Andersens och Selma Lagerlöfs berättelser, men de har också en alldeles egen flöjtton och ett alldeles eget kamratligt tilltal till det lyssnade/läsande barnet.
Pappa Samuel Augusts historier från sin barndom på 1800-talet, då grindslanten var det märkvärdigaste som kunde hända en bonnunge, inspirerade Astrid Lindgren till berättelserna om hyssmakaren Emil från Katthult. (Men man ska nog betänka att det kan finnas en hel del av illbattingen Emil också i Astrid Emilia Lindgren.) Historierna om Emil i Lönneberga, den förgrömmade ungen med sin älskade vän Alfred, snickarboa, mysse och bysse hör kanske till de allra mest omtyckta av Astrid Lindgrens böcker. För att inte tala om Emilfilmerna!
Sällan har Astrid Lindgren uttalat sig om avsikten med sina böcker. Men i ett brev skrev hon en gång ändå detta om allåldersromanerna Mio min Mio, som kom 1954, och Bröderna Lejonhjärta från 1973: "...för mig är den springande punkten Mios längtan efter fadern och gemenskapen med honom, liksom det i Bröderna Lejonhjärta är gemenskapen mellan bröderna som i varje fall är ett av huvudtemana. Människors känslor, människors kärlek eller brist på kärlek, förhållandena mellan barn och vuxna, allt det betyder mer för mej än något annat."
Astrid Lindgren var 72 år då hon författade sitt sista verk, kärleksromanen tillika rövarromanen Ronja Rövardotter. Hon skrev boken för att hon "ville komma ut i skogen".
I denna Romeo och Julia-berättelse finns skräck och grymhet, spänning och humor. Men allra mest - kärlek. Kärlek till den nordiska naturen.
Den maktlystne rövarhövdingen Mattis enorma kärlek till sin djärva dotter Ronja. Ronjas komplicerade kärlek till sin skrytsamme och vilde far.
Ronjas och Birks lojala vänskapskärlek till varandra. Birks ömsinta ord: söstra mi. Gripande är Mattis kärlek till sin gamle vän Skalle-Per som dör: "Han har funnits jämt. Och nu finns han inte mer. Han fattas mig!"
Under elva års tid får vi följa flickan Ronjas, pojken Birks och alla rövares öden och äventyr innan berättelsen vidunderligt mynnar ut i Ronjas jubelskri över vårens och livets härlighet.
När Astrid Lindgren fick frågan vad hon menade med sitt författarskap, med berättelserna om Pippi, Emil, Madicken, Kajsa Kavat, Lotta på Bråkmakargatan, Mio och alla de andra - då brukade hon svara att hon inte menade ett enda dugg. Hon skrev för att roa och trösta barnet i sig själv och hoppades att på det sättet andra barn också skulle få roligt och få tröst.
Och så är det. Vi fick roligt. Vi fick tröst. Tack för krumelurpillret. Grattis Astrid Lindgren på 100-årsdagen!
Så jobbar vi med nyheter