Att exkludera eller inkludera

Frågan är om någon -ism ställt till med så mycket lidande som nationalismen. Och innan ni kommer med motargument kan vi passa på att påminna oss första världskriget och dess följder, skriver Ola Larsmo.

Ola Larsmo

Ola Larsmo

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2012-06-10 10:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är också lätt att instämma i den norske sociologen Thomas Hylland Eriksens ord: "nationer är moderna påhitt, men vill föreställa sig att de är uråldriga och självklara sanningar."

Med detta i minnet vill jag ändå, så här några dagar efter Sveriges nationaldag, dela med mig av ett par nationalistiska ögonblick. Jag har upplevt några. Jag blev själv förvånad. Särskilt som ett av dem handlar om Sven Melander.

***

I det sista avsnittet av tv-serien Nöjesmassakern hade han bjudit in nyblivna svenska medborgare till studion där de fick sitt medborgarbevis, ett ”välkommen!” och ett handslag i stället för ett brunt kuvert på hallmattan. Allt under en stor svensk flagga och medan Tomas di Leva sjöng Vi har bara varandra. Det var stort. Det var något jag inte sett förut.

Men en liknande känsla återkom när jag läste om diplomaten Harald Edelstam i Chile under Pinochet-kuppen, hur man gömde hundratals jagade oppositionella, hur Sveriges ambassadör hamnade i slagsmål med militärer som försökte arrestera en nyopererad kvinna i sjukhussängen, ställde sig i vägen för tanks och röt ”svenskt område!”.

Det var samma agerande som Raoul Wallenberg tillämpade i Budapest. I Bengt Jangfeldts nya biografi över Wallenberg hittar jag en liten skämtteckning ur en ungersk tidning 1944, där en ortodox jude håller upp sitt skyddspass inför en polis och säger ”har kommissarien aldrig sett en svensk medborgare förut?” Och när Röda armén sedan drog in i Budapest förundrades man över de svenska flaggor som hängde från alla de ”safe-houses” där svenska legationen gömt undan hundratals judar.

Gudarna ska veta att ”Sverige” också stod för annat under kriget. Men vad vill vi i dag när vi säger ”Sverige”?

***

Jag tror att den stora gränslinjen går mellan att exkludera och att inkludera. Det är den exkluderande, småaktiga ”bara vi”-nationalismen som har nära till våldet, där någon ska bort för att ekvationen ska gå ihop. Ska jag kunna känna stolthet över ”Sverige” handlar det om att stå för sådant som Edelstam och Wallenberg och så många, många andra tagit ställning för – solidaritet, inkluderande, öppenhet, jämlikhet. Här finns något att försvara. Och ingen har någonsin kunnat känna stolthet över att vara snål och småaktig.

Det finns åter skäl att upprepa Kurt Vonneguts sentens från romanen Moder Natt: ”Vi är de vi utger oss för att vara. Alltså måste vi vara mycket noga med vilka vi utger oss för att vara.”