Att försöka duger inte
KRĂNIKA. Tillsammans med Billy Corgan i Smashing Pupkins misslyckas Sebastian Johans med att Ă„terskapa ett förgĂ„nget 90-tal. Och kommer till slut fram till att det Ă€r skönt att bli Ă€ldre.
Foto: Fotograf saknas!
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Det regnar snöblandat utanför och inne pÄ Hovet har scenen placerats mitt i rinken istÀllet för i kortÀndan i fÄfÀng förhoppning om att det inte ska mÀrkas att biljettförsÀljningen gÄtt sÀmre Àn vÀntat.
PÄ scenen stÄr en ilsken Billy Corgan tillsammans med spillrorna av 90-talsstorheterna Smashing Pumpkins och svingar en gitarr ovanför huvudet. Billy spelar riff efter riff i ett evighetslÄngt heavy metall-potpurri som han spontant har satt in som extranummer för att straffa publikens ointresse för bandets nya skivor. DÄ och dÄ fastnar han i en stillastÄende pose framför en förstÀrkare med guran lyft mot himlen och ryggen mot publiken medan en ljudtekniker med ponnysvans krÀmar ut det mesta möjliga ur en dyr effektbox samtidigt som han högst antagligen tuggar pÄ ett halvt paket Juicy Fruit som han valt för att det inte innehÄller nÄgon fjollig xylitol.
Senast jag sÄg Smashing Pumpkins pÄ Hovet var det knökfullt och jag tryckte mig mot staketet allra lÀngst fram. Lyckligt salongsberusad pÄ en kombination av vitt vin och hjortronlikör, eller nÄgot annat Àckligt, trodde jag fortfarande att arenarock kunde förmedla nÄgonting av livets vÀsentligheter. Det trodde Billy Corgan ocksÄ, och han var snudd pÄ gudomlig och inne i ett framgÄngsrus som klÀdsamt sur talesman för en kommersiell postgrunge-rörelse av amerikanska band som bara förenades av att vara placerade i en hylla med beteckningen "alternative rock" i stora butiker som Ànnu inte tvivlade pÄ att skivförsÀljning var framtiden.
Idag gÄr jag sÀllan pÄ arenakonserter. Konserter med fler Àn 500 ÄskÄdare Àr i allmÀnhet vÀmjeliga och Àven om de Àr bra kan man lika gÀrna se dem pÄ tv. Men jag ville gÄ pÄ en konsert med min syster som Àr under 18, vilket begrÀnsar urvalet ganska kraftigt. Och jag har ju en historia med Smashing Pumpkins.
Det Àr inte heller rakt igenom uselt, det Àr först pÄ slutet som hÄrdrockspastischerna blir outhÀrdliga. DÄ och dÄ blixtrar det till, frÀmst i nÄgra Àldre lÄtar.
Men det kÀnns vÀldigt obekvÀmt att sitta och vÀnta pÄ gammalt material. Stora delar av publiken Àr i min egen Älder och flertalet verkar vara dÀr med barndomsvÀnner och innan konserten hör jag att mÄnga öldoftande brölar om den gamla goda tiden och högljutt minns nÀr de piercade sig i bröstvÄrtan, eller i varje fall tÀnkte göra det, pÄ Hultsfredsfestivalen -96.
AvstÄndet mellan oss och alla de som tvÄngsmÀssigt skriker "Alice, who the fuck is Alice" sÄ fort de ser en trubadur minskar orovÀckande nÀr vi ivrigt ropar efter lÄtar som femton Är tidigare fick pris pÄ MTV music awards.
Vi lÀngtar efter de gamla hitsen, vi skiter i det nya, vi vill ha det vi kan, det vi kÀnner, det var bÀttre förr. Vi faller, vi har fallit. LÄt oss festa som om det var 1999! Eller Ànnu hellre 1995.
Billy har pÄ sig en silverfÀrgad klÀnning som han har sparat sedan det begav sig. KlÀnningen ska se futuristisk ut pÄ ett sÀtt som pÄminner om hur Riesens chokladreklam vill fÄ betraktaren att intensivt önska sig vara medlem i en blond sydtysk kÀrnfamilj dÀr alla leende pratar med en dubbad diskrepans mellan ljud och munrörelse. Billys klÀnning Àr inte vald för att den Àr fin, eller för att leka med genusmarkörer och spotta könsmaktsordningen i ansiktet. TvÀrtom, den Àr vald för att visa att Billy har sÄ mycket kuk att han kan förvandla vilken klÀnning som helst till en testosteronstinn kilt.
Det Àr behagligt att Àntligen komma ut i regnet efter konserten. Det Àr som att ÄtervÀnda till nuet efter att ett par timmar ha varit förlorad i en gotisk serieroman dÀr jag, Billy och ett tusental andra har lekt tidsmaskin och försökt Äterskapa ett ögonblick dÄ vi var yngre, vackrare, bÀttre. Det fungerar inte att lÄtsas. Det Àr skönt att bli Àldre.