"Att vara clown är att gå in i ett tillstånd"

Alla de estetiska ämnena ses på med en styvmoderlighet. Det finns en trend just nu med mätbara kunskaper. Det går ju att få betyg på det här med, men det är svårare.

Det är en helt annan typ av kunskap. Jag har alltså gjort ett clownarbete i en högstadieskola och undersökningen höll jag på med i sammanlagt två månader. Avhandlingen grundar sig på Aristoteles syn på kunskap som han delar in i episteme, techne och fronesis. Episteme är det naturvetenskapliga kunnandet, techne det praktiska och fronesis som står för något man kan kalla praktisk klokhet. Det man får bland annat via konsten, det behöver man inte själv ha upplevt. Men genom film, litteratur, teater, clown, så lär man sig. Man får erfarenhet som man annars inte haft.

I just högstadieåldern är identitetssökandet så tydligt. Vad är det jag har tryckt undan? Vad är egentligen mina starka, eller svaga, sidor? Jag brukar utgå från klassiska clowngestalter som august, vit clown och bagladyn. Det är väldigt olika hur eleverna reagerar. Vanligt är att jag sminkar mig framför eleverna och blir clownen Vera.

Eleverna får då se förvandlingen. Jag kände inte till något om clownen i början heller, jag hade mitt med det andra. Jag läste något om clowner men tyckte ändå att det var lite... ja special. Men sen gick jag i alla fall på en clownkurs och hittade en clown inom mig.

En elev tyckte att det var jättejobbigt. Han frågade sin lärare om de verkligen måste göra det här. Men efteråt tyckte han att det var så kul att han ville clowna mer!

Det finns mycket fördomar mot clowner, och clownskräck. Det handlar om att lyssna in, att känna. Clownen är en väldigt sensibel lyssnare och den speglar de människor den är med, de den möter. Se bara på sjukhusclownerna. Man får inte glömma att clownen är den ursprungliga skådespelaren. Den där gestalten som säger det inga andra vågar. Det finns ju ett uppenbart behov av det, så det måste vara viktigt. Framförallt i dag. Att vara clown är inte att vara en karaktär, utan att gå in i ett tillstånd.

En annan elev skulle blåsa upp en ballong. Men det var svårt, som det kan vara, och hon fick inte upp den. Så hon slängde i väg den och när jag pratade med henne sa hon bara ’Men det gör inget, för jag var ju clown!’ Bara att klä på sig näsan kan göra stor skillnad.

Den finns i kyrkan också. Kristus kan ses som en clowngestalt just för att han tog de utsattas perspektiv och bar deras bördor. I kyrkan under medeltiden dök clownen ibland upp som en ’helig överraskning’. Men clownen uppfattas ibland som hotfull. Den som har skrattet på sin sida blir makten rädd för. Själv har clownen ingen makt, snarare avsäger den sig makten.

Även i skolan i vårt prestigefyllda samhälle finns makt och hierarki. Clown handlar om mötena som sker. Att vi ser varandra, du och jag. Man får ett utrymme att öppna sig för andra sidor hos sig själv och hos andra. Grundtanken är pedagogik och lärande genom ett konstuttryck som kan appliceras vidare, det behöver inte stanna vid clownen. Men clownen behövs som den som kan skratta lite åt sig själv.”