Äventyrliga pilgrimsfärder

Redan uttalandet av ordet pilgrim förmår sätta fantasin i rörelse. I dag leder det närmast tankarna till muslimernas vallfärdande till Mecka för att bese den heliga Kaba. Denna ritual är alltjämt förbjuden för icke muslimer, och det har ofta varit en frestelse för västerländska äventyrare att förklädda genomföra denna färd utan att avslöjas och bestraffas. Att pilgrimsfärder alltid utgjort ett farofyllt äventyr är en sanning som torgförs i den brittiske mästerdiplomaten och författaren Sir John Ures senaste bok som bär titeln Pilgrimage - The great adventure of the middle ages (Constable, London 2006). Sir John har alltsedan han publicerade sin första bok beskrivit sina intressen i Who is who (det vill säga den officiella förteckningen över bemärkta britter) med orden "travelling uncomfortably in remote places and writing about it comfortably afterwards". Sir John har också denna gång vandrat i pilgrimernas fotspår och följt upp sina intryck med en verkligt läsvärd bok.

Författaren har begränsat ämnet till att gälla kristna pilgrimsfärder under perioden från den normandiska invasionen 1066 till Henrik VIII:s reformation 1534, varefter intresset för pilgrimsfärder snabbt avtog. Under denna period vallfärdade kristna från hela Europa till heliga platser för att komma i åtnjutande av dess heliga krafter. Motiven varierade från ren res- eller äventyrslystnad till en önskan om att bli frälst. Ett icke ovanligt skäl till dessa vallfarter var att man ådömts färden som botgöring för sina synder. Bland de mest namnkunniga vallfartsorterna i Europa var Rom, där de flesta apostlarna ligger begravda och Santiago de Compostela i Spanien och den helige Jakobs grav. Emellertid utgjorde naturligtvis Jerusalem det mest eftertraktansvärda målet. Det var tron på relikernas mystiska kraft som drev vallfarternas explosiva utveckling under medeltiden. En from förhoppning om att komma i åtnjutande av underverk och botgöring vid heliga gravar och reliker trissade ytterligare upp intresset. Korstågen öppnade också nya vägar mot Orienten och många pilgrimer sökte också skydd i hägnet av tungt beväpnade korsriddare. Några av riddarordnarna var föregångare i att organisera härbärgen och sjukstugor längs vallfartsvägarna. Andra mindre samvetsömma såg till att sko sig på pilgrimerna, om de inte rent av såg dem som lättplockade offer vars liv vägde lätt i vågskålen.

Men även samtida händelser kom att påverka pilgrimsfärdernas utveckling. Det brutala mordet på den engelske ärkebiskopen Thomas Becket i katedralen i Canterbury 1170 var en sådan. Becket blev martyr över en natt och plötsligt styrdes många pilgrimsfärder till ärkebiskopens grav. Kung Henrik II som anses (och förmodades) ha instigerat mordet försökte först låtsas som ingenting. Därefter försökte han själv sko sig genom att utfärda en särskild avgift vid graven men tvangs till slut själv vallfärda barfota till platsen för brottet. Kungens krigslycka mot skottar och fransmän vände efter hans egen pilgrimsvandring vilket ytterligare försåg Canterbury med en särskild nimbus. Under tre sekler vandrade tusentals pilgrimer för att hylla den som på ett mer spektakulärt sätt än någon annan offrat liv och lem för sin kristna tro. När Henrik VIII på 1500-talet genomförde sin reformation med vidhängande indragande av kyrkliga egendomar till kronan, fann han för gott att också förbjuda pilgrimsfärder till Canterbury som ett brott jämförbart med landsförräderi.

En viktig del av Sir John Ures bok rör vallfarterna till Santiago de Compostela beläget i Spaniens nordvästra hörn dit kvarlevorna av aposteln Jakob på ett mirakulöst sätt skall ha skeppats utan vare sig segel eller roder. Jakob som var son till Sebedaios och bror till evangelisten Johannes blev den förste av Jesu tolv apostlar att lida martyrdöden. Aposteln Jakob fanns också vid sin mästares sida vid några av hans mest laddade ögonblick, Han ansågs under sin levnad vara en av de mest tongivande apostlarna vid sidan av Petrus och Johannes och det förklarar möjligen varför Herodes Agrippa helt sonika lät avrätta honom år 44 efter Kristus - en händelse som finns måleriskt beskriven i Apostlagärningarna. Den helige Jakob är sedan mycket länge Spaniens skyddshelgon och hans avbild användes som en enande symbol under "reconquista", det vill säga den period då olika kristna kungar steg för steg befriade den iberiska halvön från morernas järngrepp.

Erövringen av Spanien gjorde att den kristna kulturen under många hundra år ersattes av en islamisk. Det föll på en av 700-talets lärde - St Beatus - att återuppväcka legenden om Jakobs grav. Beatus var en av sin tids mest inflytelserika intellektuella och hans budskap togs på största allvar vid hovet i Charlemagne. När väl fröet var sått så behövdes blott en symbolhändelse för att etablera ett pilgrimsmål i Santiago de Compostela. En eremit vid namn Pelayo uppgav att han en kväll såg en stjärna brinna över en skogsbeklädd kulle i Galicien. Han hörde också en änglakör och snart hade han fått lokalbefolkningen att hitta en gömd sarkofag. Den lokale biskopen tvekade inte att fastslå att den innehöll de jordiska kvarlevorna av aposteln Jakob. Kung Alfonso II accepterade detta och informerade i sin tur påven Leo III. (Det faktum att Jakobs kropp redan fanns i balsamerad form i Toulouse tycks inte ha bekymrat vare sig världsliga eller andliga ledare.)

Ett pilgrimsmål i Santiago de Compostela var precis vad de kristna i Spanien behövde som moralisk väckarklocka. Här fanns den inspirationskälla som skulle ge dem kraft att gå till motoffensiv mot morerna. År 845 vid Clavijo uppenbarade sig enligt sägnen Jakob för den spanske kungen och lovade honom seger. Under själva slaget sågs den helige Jakob galoppera ned från himlen på en vit stridshingst varefter han personligen högg ned ett antal fiender. Sägnen förtäljer att Jakob gjorde om denna bedrift vid flera kritiska drabbningar såsom dem vid Simancas på 900-talet, Coimbra på 1000-talet och kanske viktigast vid Las Navas de Tolosa på 1200-talet. Men krigslyckan växlade under detta 700-åriga krig. År 997 intog morerna Compostela varvid befälhavaren monterade ned kyrkklockorna och tvang de kristna fångarna att bära dem till Cordobas stora moske där de placerades upp och ned och användes som lampor. Det skulle dröja ända till 1492 innan Cordoba slutligen befriades och klockorna kunde återföras till Santiago de Compostela - denna gång burna av fångna morer.

Santiago de Compostela blev en naturlig ändhållplats för långväga pilgrimer. Biskopen av Puy i Frankrike anlände i spetsen för en stor kontingent så tidigt som år 950. Mynt från den engelske kungen Ethelred II s tid (979-1016) har hittats längs pilgrimsleden. Hertigen William X av Aquitanien vandrade barfota år 1137 för att sona sina krigsförbrytelser i Normandiet. Skeppslaster med förstärkningar under den senare delen av "reconquista" brukade stanna i Santiago de Compostela för att få välsignelse och styrka. Med tiden anlände allt fler namnkunniga pilgrimer. Franciskus av Assissi kom år 1212, vår egen heliga Birgitta valde att fira sitt silverbröllp i Compostela år 1341, John of Gaunt, hertig av Lancaster, tog en paus i Santiago de Compostela år 1386 på sin väg för att stötta den nye portugisiske kungen. Men den pilgrim vars öde kanske fascinerar mer än något annat var den noble Sir James Douglas som förde med sig den skotske kungen Robert Bruces hjärta. Avsikten var att begrava det i Jerusalem men som den troende kristne han var, stannade Douglas i Spanien för att göra sin stridsinsats mot morerna. Olyckligtvis stupade Sir James i strid, men det kungliga hjärtat fann vägen tillbaka där det återbördades till Melrose Abbey i Robert Bruce hemtrakter.

Vallfarten till Santiago de Compostela blev ett slags tvärsnitt genom det medeltida livet. Där återfanns inte så få prinsar, biskopar och riddare. Men också pilgrimer från alla samhällsklasser det vill säga köpmän, arbetare, lärda och präster. Där fann man också dem som levde av pilgrimsfärderna; gycklare, tiggare (som inte sällan låtsades vara handikappade) och luffare. Inte sällan fanns där rent kriminella, allt ifrån ohederliga krögare och tullare som av och till gjorde sig skyldiga till rånmord. Ofta var engelska banditer de mest utstuderade. En av 1300-talets mest beryktade brottslingar John of London, dödade de flesta som tog in på ett värdshus och lade beslag på deras ägodelar. År 1319 infångades en hel rånarliga nära Pamplona som enbart bestod av engelsmän. Med andra ord var behovet stort av ett organiserat skydd för pilgrimerna. Karl den store satsade stora summor på att förse vandringslederna med billiga värdshus. Laterankonsiliet beslöt år 1123 att bestraffa den som gav sig på en pilgrim med exkommunikation - ett oerhört straff vid den tiden. Flera spanska kungadömen befriade pilgrimer från vägtullar och i Kastilien patrullerades vägarna av bågskyttar från Santa Hermandad. I Pyreneerna ringde klostrens klockor för att vägleda pilgrimerna och vissa munkordnar lät merparten av sina inkomster gå till inrättningar för pilgrimerna. Förmögna godsägare ställde sina anställda till förfogande som skomakare, skräddare, skomakare och till och med begravningsentreprenörer.

Medeltidens pilgrimsfärder är naturligtvis ett ämne som är närmast outtömligt. När greve Württemberg återvände från Jerusalem år 1480 sammanfattade han sin erhållna visdom med följande råd : "There are three things that can neither be recommended nor discouraged - marriage, war and a voyage to the Holy Sepulchre - they may begin well and end very badly".

Äventyrliga pilgrimsfärder

ESSÄ. Den brittiske diplomaten och författaren Sir John Ure skildrar i sin nya bok femhundra år av äventyrliga pilgrimsfärder. Vallfarterna genomfördes på olika bevekelsegrunder, och dess deltagare representerade ett slags tvärsnitt av det medeltida livet.