Det låter inte helt okomplicerat. Att skriva en bok med sin mamma vars böcker getts ut i 25 länder och sålt i fyra miljoner exemplar. Det borde vara lätt att få prestationsångest, falla in i de givna familjerollerna och som yngst och minst erfaren bli den som får vika ner sig.
– Det är en ganska chockerande upplevelse men vi har en god relation. Och hennes ord väger verkligen inte tyngre än mina. Vi har en arbetsmetod som gör att vi kompletterar varandra. Det är ett givande och tagande hela vägen, säger Camilla Sten.
Och hur jobbar de då? Jo, först gör de ett synopsis tillsammans till boken. Sen skriver Camilla ett utkast, som i princip är hela boken. Hon skriver varje dag, minst 3 000 ord som tar henne ungefär två timmar. Under den delen av processen pratar Camilla inte om vad hon skriver utan går in i en introvert fas.
– Sen sänder jag utkastet till mamma som redigerar, korrigerar och skriver om. Och så skickar hon det omskrivna utkastet tillbaka till mig och då gråter jag i tre dagar, säger Camilla och ser ut som om hon överdriver en smula.
Men samtidigt erkänner hon att ändringar i text eller disposition kan vara omskakande. Hon känner sina karaktärer så väl – när hon skriver hör hon deras tonfall – och hon är passionerat förtjust i dem.
– Jag blir svartsjuk på att någon lagt sig i. Men vi respekterar varandra och mamma är väldigt professionell, säger hon.
Sen skriver Camilla om igen och slutligen hennes mamma.
"Djupgraven" utspelar i skärgården och är en fantasybok om tolvåriga Tuva. Hon känner kobbar och skär väl men på land syns övernaturliga väsen i skogen samtidigt som människor försvinner. Huvudpersonen är ganska trulig, tystlåten och har inte mycket gemensamt med sina klasskompisar.
Camilla Sten ville placera handlingen i skärgården på senhösten när ingen sol glittrar i vågorna, inga turister stojar och lattjar på stränderna utan i en skärgård med folktomma, mörka och fuktiga öar där affärerna gapar tomma. Hon ville också att huvudkaraktären inte skulle vara så väluppfostrad som hon anser är vanligt i ungdomsböcker.
– Folk som läst manuset i förväg säger att Tuva liknar mig mycket när jag var i den åldern. Men det är inte så konstigt. En psykologisk teori säger att alla tonåringar känner sig oförstådda, ensamma och väldigt speciella. Det beror på den fas i hjärnans utveckling som sker då, säger Camilla Sten och tar en klunk av sin sojalatte.
En kaffesort som hon börjat dricka inspirerad av sina föräldrar. Just nu bor hon hemma hos dem och har hyrt ut sin lägenhet i Uppsala. Hon har tagit ledigt ett år från sina studier på psykologprogrammet för att skriva - del två i trilogin om Tuva- och för att backpacka i Asien.
– Jag lever min författardröm just nu och är rädd att jag ska vakna ur den. Sen jag var fem, sex år har jag velat skriva, säger hon som skickade sitt första manus till förlag som 14-åring och blev refuserad men i svarsbrevet stod att hon har talang.
Camilla Sten är tacksam för att lektören tog sig tid att skriva det.
– Jag skriver varje dag och mycket blir skit. Men det måste man våga om något ska bli bra.
I vintras kom hennes debutbok ut, "En annan gryning", en dystopisk framtidskildring om ett klassamhälle där människor värderas utifrån sitt ursprung. Ett främlingsfientligt parti har tagit makten och de som är infödda sedan generationer får sin välfärd betald medan de senast anlända får betala ur egen ficka. En framtidsvision som verkligheten hunnit ikapp.