Avskedet som gav Norden körsången
Anna Ivarsdotter berättar hur den tyske kapellmästaren Haeffner vid Gustav den III:s hov kom till Uppsala 1808 och lade grunden för den körsången i Norden.
När Gustav den III mördades avskedades Heaffner som hovkapellmästare.
Foto: Scanpix
Under 1780-talet dominerades operaverksamheten vid Gustaf III:s hov av tyska musiker och kompositörer. Johann Gottlieb Naumann, hovkapellmästare i Dresden, kallades till Sverige för att komponera musiken till "nationaloperan" Gustaf Wasa - orgelvirtuosen Georg Joseph Vogler skapade musiken till operan om den andre Gustav på Sveriges tron, Gustav Adolf och Ebba Brahe. Den mest lysande bland de gästande tyska tonsättarna var ändå Joseph Martin Kraus, vars rika instrumentalmusik nu skördar stora framgångar i det internationella musiklivet och hans grandiosa opera Aeneas i Carthago åter uppförts.
Även Haeffner komponerade tvenne operor för det svenska hovet - operor av annan karaktär. För honom var Bach, Händel och Gluck de största bland kompositörer. Hans tragiska opera Electra, med premiär på Drottningholm i juli 1787, är den mest "gluckska" av svenska operor - där recitativ, arior och ensembler smidigt gjuts samman i ett sångbart arioso. De stora körscenerna vittnar om att Haeffner redan här behärskar de uttrycksmedlen. Hans andra opera Renaud (1801) fick dock aldrig samma framgång som Electra.
I denna lysande tonsättarkvartett var Haeffner något av en gossen Ruda. Med sin svårbegripliga tysksvenska och sitt uppbrusande humör gjorde han ingen succé vid hov och i salonger. Inte heller var han lika briljant som de tre andra i sitt komponerande. Ändå vill jag påstå att han blev den som kom att få den största betydelsen för det svenska musiklivet. Naumann och Vogler gjorde kortare eller längre gästspel i Sverige. Kraus stannade i Sverige livet ut, men dog tragiskt ung - redan som 36-åring - bara ett halvår efter mordet på Gustav III.
Men Haeffner blev kvar och hans liv och verksamhet spänner på ett fascinerande sätt över tvenne tidsåldrar - alltifrån den absoluta monarkins slutfas över i framväxten av 1800-talets borgerliga, industriella samhälle. Han framstår därmed även som representant för de genomgripande förändringarna i musiklivet. Under sin första tid i Sverige hade Haeffner komponerat sådan musik som förväntades vid Gustav III:s hov - glansfull musik i den representativa offentlighetens tjänst. Med mordet på Gustav III förändrades tillvaron även för Haeffner. Gustav IV Adolf hatade operan - den plats där hans far mördats - och lät stänga operan 1806. Två år senare avskedades Haeffner från hovkapellmästartjänsten, detta vid en tidpunkt då tjänsten som director musices vid Uppsala universitet råkade bli ledig. Universitetets kansler, Axel von Fersen, tog tillfället i akt att till universitetet knyta en så högt meriterad musiker som Uppsala aldrig tidigare haft. För hovkapellmästaren var detta naturligtvis en degradering, men för Uppsalas musikliv och även för Haeffner själv kom det att få den största betydelse. Han fann sig snart tillrätta i den nya miljön som säkert passade honom bättre än hovlivet. Med sitt kunnande och sin erfarenhet som orkesterledare och sånglärare blåste han nytt liv i universitetets och stadens musikliv - insatser som starkt bidrog till att göra Uppsala till en ledande musikstad i Sverige under 1800-talet.
Haeffner kom där att verka i ett borgerligt, akademiskt samhälle under en tid av stora nydaningar. Med sina nystartade körer och kompositioner lägger han grunden till den svenska manskörssången, som snart sprider sig till övriga Norden. Målmedvetet och envist rycker han upp Akademiska kapellet, som sedan länge var illa nedgånget, så att det allt bättre svarar mot de fordringar som ställs på en symfoniorkester inom det snabbt framväxande offentliga konsertlivet. Som director musices skapar han också en mångfald verk för akademiska högtider och ceremonier - processionsmusik, kantater för soli, kör och orkester, marcher med mera - tillfällesmusik som fortfarande framförs i sådana sammanhang.
Men Haeffner involveras även i andra verksamheter vid universitetet. Detta är den tid då göticismen, nationalromantiken och intresset för folkkulturen växer fram, med Geijer som centralgestalt. Tillsammans med A A Afzelius publicerar Geijer 1814-18 samlingen Svenska folkvisor från forntiden - den första folkviseutgåvan i vårt land. På Geijers inrådan valdes Haeffner till musikalisk medarbetare. För honom var intresset för folkmusiken inget nytt - det hade han med sig från sin barndom i Thüringen. Han hade också själv gjort uppteckningar av folkmusik, bland annat av samejojk. I den nya utgåvan var hans uppgift att bearbeta uppteckningarna och förse melodierna med pianoackompanjemang. Så förvandlades folkvisorna till romanser för sång och piano, väl avpassade för tänkta avnämare - en välbärgad, kulturhungrig borgerlighet. Men Haeffner studerar också ingående det musikaliska materialet. I en artikel "Anmärkningar öfver den gamla Nordiska sången" redovisar han sina iakttagelser av utförande, tonförråd och melodistrukturer i uppteckningarna - den första musikanalytiska studien över svensk folkmusik.
Organisten Haeffner kom helt naturligt att även knytas till kyrkomusiken. På Geijers förslag fick han det tungt vägande uppdraget att utarbeta en koralbok till den nya wallinska psalmboken. Den utkom 1820. Året därefter utnämndes han till domkyrkoorganist i Uppsala, en tjänst som han uppbar till sin död 1833.
Så kom den tyske kapellmästaren vid Gustav III:s hov att i sitt "andra liv" i det akademiska Uppsala bana väg för det nya borgerliga musiklivet i dess olika former - med musiker, körsångare och kompositioner för det offentliga konsertlivet och den privata salongen, för kyrkan, akademien och studentlivet. Han lade en grund för körsången i Norden, men även för nationalromantikens utveckling av en musik i svensk folkton. Så kan vi ännu - 250 år efter hans födelse - höra återklanger av hans musikskapande i det upsaliensiska och svenska musiklivet.
Så jobbar vi med nyheter