Det börjar med en onaniscen och slutar med en avsugning. Och däremellan är det två nästan ofattbart långa timmar av förutsägbara förvecklingar av typen "den unga och omotiverat nakna tjejen råkar ramla med huvudet rakt ner i den gifte killens skrev och dessutom svimmar hon och han kan absolut inte flytta på henne även om han verkligen vill och - hoppsan - nu är det någon som ser som definitivt kommer att skvallra för frugan".
Det måste ha varit möjligt att komma upp med någon typ av åtminstone halvintressant intrig att hänga upp alla plumpa sexskämt på. Men, nej. Här har man nöjt sig med att samla ihop Stifler, Finch, Jim och resten av det numera vuxna American pie-gänget, kalla det hela för en "reunion", ställa fram en shotsbricka och slänga in några hundra statister i bikini. Hey, vi ser vad som händer. Och så dekorerar vi det med lite pubeshår, bajs och bara bröst.
Alltså, jag förväntade mig under bältet-humor. Jag fick under bältet. Vad hände med humorn? Skämten är så låga - och gamla! - att amatörfars med smällande dörrar känns fräscht och utmanande i jämförelse.
När slutet äntligen närmar sig avrundar man med lite, eh, djupt snack där publiken ska få lära sig både det ena och det andra om sann vänskap och kärlek. Det är då man funderar på om det är fysiskt möjligt att kväva sig själv i en biofåtölj.
Så finns det något bra här? Möjligtvis den poetiska rättvisan i att det den här gången är Stifler som får omkull Finchs mamma och inte tvärtom. Och R Kellys Bump n' grind som spelas i inledningen är en riktigt bra låt. Lyssna på den på Spotify i stället.