Hon är i ett flöde, både när det gäller själva måleriet och när det handlar om möjligheter att visa det för världen.
Redan för tre år sedan hade hon möjlighet att ställa ut i Ecuador.
– Men då var mitt måleri inte moget. Jag tackade nej. Förra hösten fick jag en förfrågan igen, nu om att ställa ut i samband med internationella kvinnodagen 2010. Då tackade jag ja.
Maya Rygaard ställde ut tillsammans med fyra andra kvinnor. Ett av hennes verk köptes av det moderna museet i Cuenca. När hon nu ställer ut i Edsviks konsthall i Stockholm är det med nya dukar i sällskap av ett antal installationer.
– Vi bygger fyra rum eller sektioner i den avlånga konsthallen, säger hon.
”Vi” eftersom hon inte nödvändigtvis bygger själv. Också när det gäller installationerna tar hon hantverkare till hjälp, när så behövs. Vatten, stenar, rök, tyg. Installationerna ska samspela med måleriet. En dialog pågår också när besökarna och konstnären inte är där. De fyra sektionerna/rummen skildrar oskuldsfullheten – de ofödda, drömmarna – våra förhoppningar, jorden-nuet-världen och vattnets rike – ödet.
Maya Rygaard har sitt hem och sin stora ateljé i Bälinge, alldeles invid Gysingevägen, Wallhofs säteri står det på skylten i alléns början. Även om ett stort antal smådukar ligger på arbetsborden, grundade i olika färger för att bli delar av kommande utställningar, är det hennes målningar i stort format - 150x150 eller större, som besökaren först lägger märke till.
Stort format – både för oljor och akvareller. Mycket svart, mycket vitt, en doft av Ragnar Johansson.., men också en och annan färgstark duk. Aldrig för figurativt, men ändå inte att betrakta som fullkomligt abstrakt måleri. Vända mot väggen står två havsmålningar som tillsammans utgör en sex meter bred – och vred – vy.
– Jag måste vända bort dem, annars tar de över rummet.
I samband med utställningen i Edsviks konsthall släpps en bok, som är ett långt samtal om konst mellan Maya Rygaard och författaren Christofer Catilan, Om konst i skuggan av kändisskap. Där får man veta vad Maya Rygaard tycker om Ernst Billgrens konst, om Carolina Gynnings karriär i konstsfären, om den rädsla för allvar som hon menar kan avläsas i delar av dagens kulturliv, om behovet av lek som ändå finns där, om skillnaden mellan att vara personlig och privat, om kommersialism och om konstnärens ansvar inför publiken och konsten själv.
– Konsten är verklig i konsten. I konsten – målningen, musikstycket, dikten och så vidare – får vi söka konstens verklighet. Inte i konstnären eller konstnärens uttalanden om sin konst, säger Maya Rygaard och bjuder på den lilla paradoxen.