Visst kunde man tänka sig att en sådan uråldrig musikform som bluesen borde ha dött ut för länge sedan. Men icke, det kommer fler bluesplattor än någonsin och trots att det hjulet återuppfunnits hur många gånger som helst snurrar det obekymrat vidare. Nu är det sönerna som tagit över dessutom.
Mästergitarristen Robben Ford har spelat med de flesta och även gjort en konsert i Uppsala. Han tycks ständigt ha en ny platta på gång och så också nu, Bringing it back home (släpps egentligen först 20 februari). Den innehåller ett antal känsloladdade bluesklassiker som han spelar och sjunger med samma innerlighet. Med sig har han ett namnkunnigt band med bland andra Larry Golding på orgel och Harvey Mason på trummor. Det låter helt enkelt riktigt bra.
Robben Fords pappa var också han bluesmusiker och Robbens första band var Charles Ford Blues Band. I dagens albumskörd finns det flera som är andra generationen (minst). Man känner igen dem på efternamnen. I Allison Burnside Express har fader Luther Allison och farfar R L Burnside fört generna vidare till Bernard Allison och Cedric Burnside. Det låter helt okej om den självbetitlade debuten även om de har en bit kvar att leva upp till förfäderna.
Det hörs på namnet Devon Allman också att det finns att brås på. Fast pappa Greg Allman såg inte lille Devon så mycket av, han växte upp hos sin mamma utan större kontakt. Ett ämne till en blueslåt bara det. Nu finns det ingen sådan på solodebuten Turquoise, möjligen för att turkos är en variant av blå. Men Devon är en duktig sångare och visar att han ärvt av såväl fadern som gitarrspelet av farbrodern Duane.
Mer Allman, men bara i form av en låt. På Bart Walkers debut Waiting on daylight finns Allman Brothers monumentala Whippin Post i en laidbackversion. Walker gör annars sitt eget material och med hjälp av några av countrystaden (?) Nashvilles bästa studiomusiker har det blivit ett strålande album.
Om finska Uppsalabekantingen Erja Lyytinen har något påbrå i tidigare generation förtäljer inte sagan. Hon klarar sig bra på egen hand på nya Forbidden fruit och det är en prestation att bli utgiven på anrika skivbolaget Ruf. Hon har utvecklats sedan sist och tagit in fler influenser, vilket hennes musik vunnit på. Men inte behöver hon posera som på omslaget för att vinna lyssnare. Du är bättre än så, känns lite unket att det anses behövas för lanseringen av en så talangfull artist.
Munspelaren och sångaren Mojo Buford – med ett förflutet i Muddy Waters band – får däremot se ut som sig själv på nya State of the Blues harp. Han låter old school rätt igenom, men vad gör det när det blir så här bra.
John Oates hade stora framgångar i duon Hall & Oates och lär inte behöva spela för brödfödan. Men kärleken till bluesen gjorde att han bildade ett nytt band. Musiken ligger på gränsen mellan blues och vuxenpop.
En annan veteran är engelsmannen Dave Kelly, tidigare medlem och co-ledare av The Blues Band, som samlat sina solo på We had it all.
Han får knyta ihop minitemat med fäder och söner, hans äldsta son spelar trummor på ett av spåren.
