Lite senare under kriget kunde Sverige ta emot 70 000 finländska krigsbarn. Den som pekar på skillnaden är Lundahistorikern Sverker Oredsson i boken Sverige och Nazityskland med den lite ovanliga undertiteln Skuldfrågor och moraldebatt. Där gör ett antal historiker som forskat kring Sverige, andra världskriget och Förintelsen försök till moraliska bedömningar utifrån sin forskning.
Meningarna går ibland isär, men på ett område är domen bland historikerna genomgående hård. Det gäller flyktingpolitiken.
***
Den svenska politiken var länge ”hänsynslöst restriktiv”, den förhärskande opinionen avvisande ännu i början av kriget.
Att landets unga elit, studenterna, protesterade mot ett förslag att låta tio (!) tyskjudiska läkare komma in i landet och arbeta här är välkänt, inte minst genom det beryktade Bollhusmötet i februari 1939, som Uppsalaförfattaren Ola Larsmo skrivit om.
En omsvängning i svensk politik kom 1942, visserligen ”före Stalingrad”, men för sent för de dödsdömda judarna i det tyskockuperade Europa. Från hösten 1941 när Förintelsen inletts tilläts inga judiska flyktingar att resa ut.
Forskning har på senare år kunnat visa att den stränga, svenska flyktingpolitiken i slutet av 1930-talet snarast tog sikte på att välja bort judiska flyktingar. Några år senare handlade det om ”våra nordiska bröder”, norrmän och danskar, där storskaliga hjälpinsatser gjordes, även för judarna i dessa länder. Mer än hälften av de norska judarna kunde fly till Sverige och de allra flesta av de danska judarna räddades i båtar över Öresund. Betydligt senare kommer Wallenbergs aktion i Budapest och de vita bussarna 1945.
***
En av de judiska pojkar som 1939 kom till Uppsala från Berlin var tioårige Hans Baruch. Han fick en fristad hos familjen Valentin på Kyrkogårdsgatan 29 i Uppsala.
På utställningen Skuggor och ljus, om 1930-talet och krigsåren gjord av Ola Larsmo och Magnus Alkarp och som visas på Upplandsmuseet året ut, kan man i en film möta Hans Baruch när han samtalar med några vänner som bodde på det judiska pojkhemmet vid Tullgarn i Uppsala.
En person som lyfts fram på utställningen är Hugo Valentin (1888-1963). Han var en märklig man, uppvuxen ”utan judiska intressen”, senare sionist, blev historiker, lektor, flitig författare och debattör. Han var en uppskattad lärare vid Högre Allmänna Läroverket (nuvarande Katedralskolan), förlorade striden om en professur, men fick senare professors namn.
Ändå är det för sitt engagemang för judiska flyktingar och artiklar om det tyska ”utrotningskriget” mot judarna som Hugo Valentin troligen blivit mest känd för eftervärlden. I oktober 1942 skrev Hugo Valentin i Handelstidningen (GHT) om tyskarnas systematiska mördandet av judar.
Professor emeritus Harald Runblom erinrade vid en föreläsning i veckan om Hugo Valentins insatser. En biografi är att vänta.