Det hör till att uppmärksamma stora mäns och kvinnors jämna födelsedagar även långt efter deras död. Det kan både vara ett uttryck för tacksamhet och en önskan att hålla minnet av deras insatser levande. När det gäller dagens jubilar kräver det senare inga speciella åtgärder. Dickens var redan i sin samtid läst och älskad över hela världen och flera av hans romaner översattes redan samma år som de utkom i original.
I dag finns han lätt tillgänglig på långt fler språk än litteraturforskarna lyckas hålla reda på. Han lever och vinner ständigt nya tacksamma beundrare all jubileumsretorik förutan, men nytillkomna läsare kan behöva veta något om hans person och vari storheten i hans verk består. Redan i höstas började det ena engelska förlaget efter det andra att ge ut nya biografier över honom.
Charles Dickens föddes den 7 februari 1812 i Portsmouth, där fadern var anställd som hamnkontorist. Men efter några år blev London familjens hemvist och till den staden är hans namn för evigt knutet. Redan här kan vi hitta fästet för två trådar som löper genom Dickens hela författarskap i vilket fakta och fiktion, självbiografi och fantasi ständigt blandas. Det lilla barnet Charles ansågs vara klen och deltog inte i de andra barnens lekar, han blev från första början en utanförstående särling med den ena gripande barndomsskildringen efter den andra på sin verklista: David Copperfield, Oliver Twist och många fler.
Ett annat trådfäste utgjorde hans far, en lägre tjänsteman och storskrävlare som med sitt ekonomiska lättsinne försatte sig själv och sin familj i svåra och socialt förnedrande situationer. Det porträtt av honom som Dickens gav namnet Mr Micawber har gått till historien som ett begrepp för den obotlige slarvern och godhjärtade optimisten som mitt i allt elände har som motto: ”Something will turn up”, Något kommer att dyka upp, något som i ett trollslag löser alla problem.
Den som är intresserad av att följa spåren i Dickens romaner av hans släktingar, vänner, fiender, affärsbekanta etcetera får god hjälp av en i höstas utkommen biografi av Claire Tomalin. Rakt på sak och med en behaglig lättflytande stil redogör hon i god kronologisk ordning för Dickens levnadslopp från vaggan till graven med korta utvikningar till den omgivande miljön samt kommenterade presentationer av alla större verk. Fram träder bilden av en arbetsmänniska med häpnadsväckande mångsidighet och kapacitet men också en i grunden olycklig och disharmonisk själ vars sista år blev allt mörkare.
Tomalin betraktar honom huvudsakligen inifrån och låter oss känna med honom både i framgångarna och i de personliga nederlagen. Man kan också se på honom i ett vidare socialt perspektiv som representant för samtidens liberalkapitalistiska värderingar där det gällde att ekonomiskt arbeta sig upp från botten och höja sin sociala status. I hans eget liv var de båda polerna extrema: från havererad lägre medelklass till rikedom och världsberömmelse, men i mindre renodlad form går mönstret igen i romanintrigerna, där förnedrade fattiglappar trängs med burgna borgare. Grundtemat som heter ett lyckligt slut var kanske det som slog an mest i och med att det rörde vid miljontals läsares hemliga eller öppna längtan.
Man skulle kunna säga att Dickens slog mynt av folks önskedrömmar och spelade på själssträngar som vibrerar av sentimentalitet. Men då bör man fullfölja bildspråket och tillägga att mynten är av skinande guld och strängarna av gediget silver.
Näst böckerna om Mr Pickwick och Oliver Twist var Den gamla antikvitetshandeln en av Dickens största publikframgångar, detta tack vare porträttet av Lilla Nell, den 13-åriga flickan som är inbegreppet av ren och godhjärtad oskuld och utan klagan dör en utdragen död i ett slags tvinsot. Det är sentimentalitet i högsta potens. Motivets livskraft bevisas av italienaren Bruno Amadios bilder av gråtande barn som massproducerades och sålde i miljoner långt fram på 1900-talet.
På samma gång kitsch och stor konst: den formeln gäller för en stor del av Dickens författarskap. I ett av sina senare barnporträtt, Pip i Lysande utsikter, prövade Dickens först ett olyckligt slut som vunnit många sentida kritikers gillande. Men han övertalades att av hänsyn till publiken ändra det i positiv riktning. Ett konstnärligt svek? Kanske, men i så fall till tröst för otaliga av livet illa åtgångna läsare. På den i dag tvåhundraårige Charles Dickens biter ingen finlitterär kritik. Hans verk lever vidare med oförminskad kraft.